För att en statlig myndighet ska ha rätt att ställa krav på en medborgare eller ett företag måste myndigheten ha stöd i lag. Detta är ingen nyhet. Men det är en synnerligen viktig rättsstatlig princip i ett västerländskt samhälle. Myndigheten ska inte kunna tillskansa sig rätt mot den enskilde tolkningvägen och påstå att en författning ger myndigheten besluträtt. Saken rör nämligen den enskildes frihet. Det offentligas makt ska med andra ord hålla sig inom lagarna, helst med råge.
På denna princip vilar den nyligen avkunnade domen WEST VIRGINIA v. EPA, ett avgörande som väckt stor medial uppmärksamhet. Detta gäller tvisten. Den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA vill med hänvisning till en egen föreskrift – som baserats på en allmänt formulerad lagregel i Clean Air Act – begränsa möjligheten för kolkraftverk i Virginia att fortsätta med att bränna kol för framställning av elkraft. Högsta domstolens majoritet – med domaren John Roberts vid pennan – menar att ifrågavarande författning inte ger myndigheten EPA tillräckligt stöd för en näringsbegränsande föreskrift, som EPA själv beslutat om.
Roberts skriver att domstolen är kritisk mot EPA:s påstående om att Clean Air Act ger myndigheten möjlighet att begränsa CO2-utsläpp vid förbränning av kol genom egna föreskrifter. Enligt domstolen finns det liten anledning att tro att Kongressen genom sin lagstiftning Clean Air Act delegerat ett sådan viktigt beslut till myndigheten. En övergång från kol till andra energislag anses således av majoriteten så ingripande att ett tydligt stöd från den lagstiftande församlingen i USA krävs.
Läsaren inser att jag inte är särkilt förvånad över domstolens utslag. Det förefaller inte bygga på en politisk åsikt, utan snarare på en tolkning av reglerna i Clean Air Act, som Kongressen antagit. Förvisso har USA högsta domstol tidigare ibland godtagit delegation av laglig makt till myndighet. Men självklart måste det finnas gränser för en statlig myndighets rätt att tolka en lagparagraf och utfärda egna bindande föreskrifter.
Varför blir det en sådan himla uppståndelse rörande det amerikanska avgörandet? Svaret förefaller enkelt. I Sverige påstår vänsterpolitiker, miljökramare och journalister att myndigheter måste ha en rätt att stoppa ”ödesfrågan” om CO2-utsläpp, oavsett om det finns lagstöd eller inte. Med andra ord menar man att klimatfrågan har högre dignitet än vad en enskild lagparagraf uttalar eller juridiska teknikaliteter kräver. Detta är sannerligen en sensationell nytolkning av rättsstatens främsta princip: alla myndigheter måste agera under lagens regler. En myndighet har inte större makt än vad lagen uttryckligen föreskriver. För företag som hittills framställt elektricitet av råvaran kol måste myndighetens makt att begränsa kolförbränning vara glasklar för att vara juridiskt bindande.
Den svenska reaktionen – och även den internationella vänsterns och miljöaktivisternas – innebär enligt min mening en politisering av rätten. I svenska medier beskrivs inte de höga juristernas principer i domen från USA. Däremot öser journalisterna galla över konservativa domare som tillsatts av Donald Trump. Jag ogillar i och för sig Trump. Men med tanke på den svenska åsiktskorridoren är det knappast förvånande att journalisterna skriar mer om Trump och konservatism än man diskuterar domarnas juridiska principer. Miljörörelsens krav framstår i medierna närmast som av Gud och FN givna och beskrivs därför överordnade de regler som lagstiftaren slagit fast.
Den svenska reaktionen sammanhänger delvis med att vår nations Miljöbalk ger exv Naturvårdsverket en bred rätt att med hänvisning till gummiartade lagregler utfärda mer detaljerade – men ändå oklara – bindande föreskrifter. Tanken om sådan ramlagstiftning har godtagits av svenska domstolar. Och med dessa luddiga föreskrifter som grund angriper svenska myndigheter dagligen många markägare av olika slag. Ibland med rätta, oftare med orätt.
På det heliga artskyddets altare hindras exv lantbrukare från att ändra i de stenmurar som sedan hundratals år kringgärdar deras åkrar (murar som byggts av tidigare ägargenerationer!). Syftet bakom myndigheternas föreskrifter om stenmurar är att skydda enskilda arter av djur, insekter eller växter där. Svenska domstolar accepterar således idén om allmän ramlag och godtar rader av ingripande beslut, som främst vilar på gummiartade föreskrifter från myndighet. Äganderätten tvingas vika. Enligt min mening lever rättssäkerheten i vårt land på Miljöbalkens område inte upp till de krav som måste ställas i en rättsstat.
Frågan är nu om det är USA eller Sverige – när det gäller rätten att delegera beslutsrätt till myndighet – som ska anses som en rättsstat? Domen i USA:s högsta domstol värnar enligt min mening tydligt rättsstatens princip då man skriver att tydligare regler krävs från den lagstiftande församlingen i ett ingripande ärende. Vad gäller svenska domstolars tillämpning av Miljöbalken rörande ramlagstiftning finns däremot åtskilliga frågetecken. I vårt land hunsas dagligen markägare av byråkrater från stat och kommun.
Torsten Sandström
.
