Anti-PK-bloggen

Dagens morgontidningar påminner om en supermarket i förfall. Glättiga erbjudanden om ditt och datt. Alla ska få sitt. Därför blir budskapen många gånger komiska. Oftare andefattiga.

Ett exempel är de etikettsexperter som i krönikor varje vecka talar om hur du ska agera för att smälta in i kollektivets värderingar. I stort sett hela människans liv förklaras genom etikettens ritualer. De mest självklara beteenden framställs med största allvar som nödvändiga för att du inte ska sticka ut och framstå som en person utan god ton. Det gäller att att inte sticka ut från kollektivets traditionella attityder.

Etikettens regler känns antingen självklara eller förlegade. Får jag dricka utan att skåla? Är det fel att rapa efter måltiden eller peta i näsan vid matbordet?Måste jag tåla att svärfar berättar sexistiska skämt? Hur en journalist bara vill skriva om sådana ämnen. Jag hade hellre tagit gift eller bett svärfar dra åt skogen (men det är nog inte tillåtet för den som ska vårda döende seder).

Om du sedan vänder på bladet – eller klickar på paddan – får du på följande sida i tidningen råd om hur du ska odla din individualitet eller ego. Nu är den kollektiva följsamheten som bortblåst. Här råder knallhattens hårda sociala tag. Så kan det låta. Tala om för svärmor att hon inte ska lägga sin långa näsa i blöt rörande din och makens relation! Då din man beter sig som en drummel måste du bums ta ut skilsmässa! Tvivlar du ett uns om tvåkönat sex så beställ direkt tid på kliniken för könskorrigering! Här gäller friska besked, utan personligt ansvar för rådgivaren.

Båda typerna av texter i morgontidningarna menar jag är ytterst tröttsamma. De är ett tecken på att journalisterna är mer intresserade av värderingar än av saklig rapportering om politik och samhällsproblem. Och kanske är det bäst så. För när den genomsnittliga skribenten fattar pennan i politiska frågor blir det nästan alltid bara socialismens ärenden som framförs. Det är också så tröttsamt att klockor stannar.

Så varför inte kombinera etikett och individualism? Jag tror att det skulle kunna bli festliga krönikor om ritualen förenas med egots kamps för ökat utrymme. Då skulle vi kunna läsa festliga rubriker i stil med följande:

Släpp inte en brakskit vid middagsbordet då din feministiska svägerska tjatar om #Me too! Du bör hålla masken om din fru inte gillar din senaste pojkvän! Förstör inte familjekalaset genom att fråga varför alla inte ska äta vegetariskt! Om du får höra att din brorson fått ännu en bokstavsdiagnos är det olämpligt att du flabbar!

Om jag – mot all förmodan – skulle få möjlighet att finna liknande råd i SvD och DN vid morgonkaffet skulle jag tycka att jag fått någon valuta för prenumerationen. Mitt humör skulle går topp. Bara att läsa något oväntat är ett glädjeämne i åsiktskorridorens mörker.

Nackdelen är att jag förmodligen skulle sluta blogga. I brist på mediala irritationsmoment från DN, SvD, SR och SVT skulle jag förmodligen ta till flaskan. Det vill säga dricka mer rödvin är jag annars gör.

Torsten Sandström

Många har svårt att förstå våldet i dagens samhälle. Varför mördas det i förorterna? Varför knivhuggs oskyldiga i Visby och och på svenska skolor? Varför utförs liknande våldsamheter utomlands? Även om det inte finns helt klara mönster så måste alla inse att det ändå finns tydliga kulturella mönster i bakgrunden.

Äldst människans biologiska belastning för brutala beteenden. Sedan grottstadiet finns dödandet av medmänniskor med, som nyck, lösning av oenigheter eller rentav för föda. Den med tiden mer civiliserade rasen av människor har betraktat blodigt våld som underhållning vid avrättningar och arnetävlingar.

Därnäst kommer klankulturernas våld. Det rör sig om seder från samhällen som sedan länge trängts tillbaka av västerlandets demokratier. På så vis har invandrarnas klankultur flyttat in i västerlandets förorter tillsammans med utanförskapet. Försörjning genom brott ses därmed som en rimlig lösning (vid sidan om samhällets huvudspår). Och i stället för fredlig konkurrens anser klanernas grupper att dödligt våld är okej. Så var det i deras hemländer. Så blir det i Rosengården och i Tensta.

Mer knepigt är det att förklara skjutningar och knivvåld på gator och i skolor runtom i världens demokratier. Det kan ligga nära till hands att tala om vettvillingar och psykiskt sjuka. Men detta svar täcker inte in de mönster som tyvärr blir allt tydligare i exv USA och Sverige. Jag menar att man än en gång måste tala om kulturmönster.

För mig är det hisnande att se hur mediernas underhållningsvåld på nytt tagit ett kraftigt grepp över delar av västerlandet. Nu inte som dödsstraff och blodiga arenasporter. Det skjuts, mördas och genomförs läskiga biljakter vareviga dag och kväll på fem och teve. Till och med ett svenskt statskontrollerat medieföretag serverar skott och blod närapå dygnet runt. I reklamsnuttar lockas unga och gamla till nya blodiga seanser.

Man behöver inte vara psykolog för att förstå att våldets kultur idoliseras och framstår som en nästan normal metod för att lösa vardagens konflikter. Inte direkt genom hyllningar, utan indirekt genom själva vardagligheten och beredskapen att frivilligt läsa om det och glo p´å´ t. Det är självfallet inte alla som faller för denna typ av konfliktlösning, men i första hand unga och vilsna män, som tillbringar tusentals timmar framför teveskärmar med blodigt medialt våld. Och i övrigt lever i kulturell isolering från andar förebilder. Det som sker verkar nästas vara på låtsas, vilket det också är, något som förstås gör det enklare att härma mediernas skeenden och överföra dem till vardagen. Särskilt för den ungdom som är vilsen, nedstämd eller upprörd och inte har någon lämplig vuxen att samtala med. Då blir det mediala våldet en verklighet, en desperat lösning med vapnet i hand.

Jag menar därför att restriktiv vapenlagstiftning inte räcker. I västerlandet krävs en omfattande kulturrevolution i ordens rätta bemärkelse. Våldskulturen inom medierna måste ovillkorligen dämpas av samma anledning som klanvåldet måste slås tillbaka. Det blir givetvis inte enkelt ty kriminalgenren och filmvåldet hat fått ett massivt fäst i västerlandet. Internet och vissa sociala medier verkar i samma riktning. Enorma penningmängder investeras i vardagsvåldet. Och deckare läses av mängder av människor och hyllas på mediernas litteratursidor där, tystnad råder om våldskulten. Och brutaliteterna på film och teve är gränslösa till omfång och popularitet.

Men en förändring är nödvändig. Historien visar att det går utomordentligt bra att leva ett gott liv utan mediernas våld. Blodig död och skrikande bildäck är enbart den billiga metod som medieföretagen tillgriper för att sälja sitt skräp och tjäna feta slantar på det. Och det sker i samhälle där äldre kulturformer tynar och medborgarna utspisas i tevesoffan och framför datorer med medial blodsoppa.

Någon skriar kanske över min tanke och talar om censur ellerinskränkning i det fria samhället. Förvisso har mina förslag denna skepnad. Men jag propagerar för en civilisationskritik, som har oerhört starka samhällsnyttiga verkningar. Skolorna måste bli en bas för kunskaper och kultur. Unga och äldre måste få nya kulturella ideal. Mediavåldet måste hatas! I stället måste människor läsa böcker eller se filmer med humor eller romantik? Eller börja jaga, sporta eller kolla på fredliga arenasporter?

Jag är medveten om att mediaindustrin är internationell och verksam över internet. Förbudsregler i svensk lag blir alltså problematiska att genomdriva i praktiken. Men svenska politiker – som ihärdigt talar om att kärnvapen måste förbjudas – borde kunna göra en insats för fred och frid genom att verka för en internationell konvention om begränsning i medialt våld. Det finns nämligen starka moraliska och kulturella skäl för en reglering av detta slag, anser jag.

Det kan inte vara en mänsklig rättighet att glo på respektive marknadsföra blodiga filmer, som till råga på allt kan få vilsna unga män att iklä sig rollen som marodörer. Politikerna fegar och vågar inte kritisera mediavåldet. Det kan därför tyckas att de inte har något alls emot passiva människor som glor och inte snackar politik. Den politiska klassen önskar vara ifred och tillåter därför medieindustrin att göra som den vill, trots rader av skadliga effekter.

Torsten Sandström