Efter mina många skriverier mot socialdemokratins bygge av kollektivens Sverige kanske läsaren undrar hur man bör tänka i valet mellan kollektiv och individ?
Enligt min mening är det inte fråga om ett antingen eller. Men en bestämning av position på skalan mellan kollektiv och individ måste bygga på det klassiska begreppsparet stat respektive medborgare. Före framväxten av den svenska enhetsstaten – mot mitten av 1800-talet – präglades nationen av ståndens försök till kollektiv kontroll av samhällskroppen. Tillkomsten av 1866 år tvåkammarriksdag innebar därför ett viktigt steg till en bredare individuell offentlig maktutövning. Genom fråntagande av politisk makt från stånden kan man säga att den enskilda medborgaren blev en svensk politisk verklighet.
Därmed inte sagt att kollektivens Sverige plötsligt gick i graven. Stånden ersattes av nya sammanhållna och mer folkliga kretsar av makt. Det vill säga partier, kyrkliga organisationer, rörelser för nykterhet och andra samhällsintressen samt inte minst de svenska böndernas gemensamma strävanden i det huvudsakligen agrara Sverige, dvs Bondeförbundet (alltså det nuvarande Centerpartiet).
Resultatet blev naturligt nog en politik som kom att domineras av landsbygdens kollektiva frågor, i stil med skatter, tullar och sociala frågor där intressen hos markägare och de som gjorde jobbet på landsbygden stod i centrum. Konfliktytan breddades väsentligt genom industrialiseringen och arbetarrörelsens framväxt. Stora kollektiva problem måste alltså lösas rörande skolor, vård, bostäder, pensioner och en rad andra sociala frågor. Sverige tog därmed sina första steg mot en välfärdsstat. Låt mig i denna skiss påstå att vi då skriver år 1945.
Så långt hyllar jag personligen den svenska resan i kollektiv politisk riktning. Men den svenska socialdemokratin har inte stoppat där. Bakom en ridå av ord om individens frihet och rätt har man fortsatt bygga arbetarklassens stat (och inte de enskilda medborgarnas). Som ofta händer vill makthavare inte släppa greppet och låta andra styra och ställa, trots att välfärdsstatens grundläggande behov realiserats. Socialdemokratin har bara fortsatt att bygga en egen maktposition genom sina många kollektiva maktsfärer, som jag ordat mycket om i mina krönikor. Ambitionen har varit att låta dessa kollektiv styra nationen genom lagstiftning, byråkratier, höga skatter och statskontrollerade etermedier. På så vis har givetvis individernas frihet att själv bestämma sina liv kringskurits i hög grad.
Socialdemokratins kollektiva ambitioner har således medfört en omfattande svenskt maktkoncentration till politik och byråkrati. Höga skatteuttag har använts för att köpa röster genom stora bidrag i statlig eller kommunal regi – bidrag som till stor del inte alls varit nödvändiga. Utomlands har nämligen motsvarande och bättre lösningar åstadkommits genom samverkan med privata initiativ, jfr exv Tyskland, Schweiz och Danmark.
Mellan tummen och pekfingret har alltså en mindre effektiv välfärd i den svensk socialdemokratins skepnad kostat nationen många hundratals miljarder kronor. Till saken hör att en bred svensk byråkrati inte förmått att lösa raden av strukturproblem, som andra nationer kunnat lösa bättre på grund av frånvaron av korporativ offentlig kontroll. Socialdemokratins makt över nationen har på så vis kraftigt pressat fria oppositionella intressegrupper bakåt. Ett bidragshungrigt svenskt folk har vant sig vid återkommande penningstranfusioner. Och medierna har inte förmått att befria sig från S-partiets kollektiva ideologi. Varje dag sprids tex tragikomiska budskap om Sverige som något slags föredöme eller stormakt. Omkring hälften av befolkningen har därför i allmänna val röstat för fortsatt kollektivism.
Där står Sverige idag inför höstens val. Vi ser en med ekonomiska mått mätt ineffektiv högskattestat om pressat individens frihet och rättsliga skydd tämligen långt tillbaka. Den enskildes frihet hotas genom den offentliga maktens extrema tillväxt samt genom medierna fallenhet för att framföra vänsterns budskap. I några avseenden vacklar till och med den svenska rättsstaten, som. exv saknar effektiva påföljder mot offentliga tjänstemäns lagstridiga maktutövning. Även en onyanserad barnkonvention har i egenskap av lagstiftning skjutit en oklar kollektiv pil rakt in i föräldrarnas och familjens sfär av frihet (förvisso med ambitionen att skydda det enskilda barnet).
I vårt land har en rimlig balans mellan kollektivens och individens rätt med andra ord rubbats. För att reformera Sverige måste därför socialdemokratins politiska makt och byråkrati pressas tillbaka. Och medierna måste åter axla rollen som en tredje statsmakt, som kritiskt kontrollerar den politiska utvecklingen. Här finns mycket att göra. Men sjukdomsinsikten är tyvärr ytterst låg. Detta gäller inte bara politiker och medier, utan tyvärr också många statsvetare som borde veta bättre.
Torsten Sandström
