En färd genom ett sommargrönt svenskt landskap väcker förstås tankar. Naturen är så skön. Lupinernas rikliga blomflöde tjusar, trots att Trafikverket försöker utrota dem från vägen kanter. När man färdas längs landvägar har man svårt att tro på klimatskräckens mediala reportage. Vad tror alla undergångsprofeter egentligen kommer att ske? Och framför allt, vad vet de egentligen med stöd av forskning om atmosfär och rymd?
En annan sak som jag har svårt för är klimatkramarnas strävan efter att bevara naturen vid en tänkt diffus tidpunkt. Man vill så att säga ställa ut landskapet på ett museum eller en hembygdsgård. Avsikten är att bevara naturen i intakt skick per ett visst datum. Men frågan är vilken tidpunkt som ska väljas. Frågan är förstås central för bedömning av vilka arter som ska ses som ursprungliga, vilka som ska ses som hotade samt vilka arter som ska ses som inkräktare (eller invasiva som det heter i dagens skräckscenario).
Ska för svensk del landskapet före istiden, under istiden eller efter istiden för omkring tio tusen år sedan utpekas som avgörande? Om detta råder det fullständig tystnad. Under tusentals år har artrikedomen minskat respektive ökat i en enorm omfattning. Och människorna har uppfattat detta som naturligt. Människans själv som art har för övrigt varit såväl frånvarande respektive närvarande efter isens tid genom invasion. Nya arter av djur och växter har tillkommit och försvunnit huller om buller.
Artvariation är förstås i grunden något bra, men naturens eget förlopp baseras inte på något bevarande. Naturen är nämligen arternas biologiska livsrum och kamp för sin framtid. Och klimatet styrs i huvudsak genom skeenden i solsystemet och galaxen (även om CO2 kan ha såväl negativ som positiv betydelse).
Därför blir det upphetsade samtalet om bevarande knappast vetenskapligt, utan mer en väckelserörelse med ett synnerligen oklart budskap. Det förvånar mig knappast att människor, som inte reflekterar över tillvaron, kan luras att i takt marschera in på miljötalibanernas stora hembygdspark, Sörgården.
Men att vetenskapligt skolade forskare – om de nu verkligen har studerat kunskapsteori – ansluter sig till bönerörelsen är svårare att förstå. Men det har kanske att göra med att forskning av vissa uppfattas som ett kall, något som ska bedrivas trosvisst och inte med kritisk eftertanke. Jag har viss förståelse för denna attityd av kamp – i min ungdom smittades jag nämligen själv av vänsterns ideal att förbättra världen. Men risken för ovetenskap blir mycket stor. Med stigande ålder och fortsatta studier har jag därför kommit på bättre tankar.
Torsten Sandström
Därför blir det upphetsade samtalet om bevarande knappast vetenskapligt,
Men risken är att vetenskapen får stryka på foten, viket sannerligen sker just nu under klimatskräckens mantel.
Torsten Sandström
