Anti-PK-bloggen

Det berättas att Ann Linde, alltså utrikesministern, är arg över begreppet ”politisk vilde”, som enligt henne är nedvärderande. Den numera partilösa kommunisten Kakabaveh håller förstås med. ”Det är kränkande. Jag är en människa”, säger hon.

Ingen betvivlar att hon är en människa. Men nästan alla undrar över vad hon har att göra i riksdagen. Och varför en invandrare från mellanöstern med kommunistiska sympatier ska utöva inflytande över den svenska nationens öde inom inrikes- och utrikespolitiken.

Jag klandrar inte Kakabaveh. Felet ligger ju hos V-partiet, som inte erkänner att man är ett kommunistiskt parti (det gör V:s ungdomsförbud däremot), och som följaktligen en gång i tiden hjälpt Kakabaveh till en välbetald riksdagsplats. Som vanligt råkar rödskinnen i luven på varandra, varför Kakabaveh spelar rollen som en ännu vildare – samhällsomstörtare – än de övriga kommunisterna i riksdagen.

Nu har således Kakabaveh utövat makt och hjälpt Ann Lindes parti med tydliga besked. Det är just det som är så jäkligt. Och då yrar Linde om kränkningar och tycks närmast vilja få diskrimineringsombudsmannen att ingripa.

Så drivs det politiska maktspelet. Ann Linde talar för ”sin sjuka mor”, dvs för Magdalena Andersson som på kort tid åsamkat den svenska nationen stora politiska problem. Hon är inte kompetent för rollen som statsminister.

Torsten Sandström

Du kanske tror att jag tänker på klanernas våldsbrottslighet, som omstörtar ett tidigare lugnt Sverige. Tala om yrkesmässig kriminalitet! Den skada klanernas ligister åsamkar nationen är stor. Men jag tänker faktiskt inte på följderna av en storskalig invandring (utan motsvarande omfattande politik för integration).

Än värre är journalistkårens politiska framfart. Förstå mig rätt. Omkring en tredjedel av kåren gör ett gott kritiskt arbete i den tredje statsmaktens tjänst. En honnör åt dem alla! Men 2/3-delar skapar däremot elände. Jag talar om vänsterns trosvissa frälsarskribenter, som inte kan skilja mellan fakta och åsikt – eller i vart fall inte vill göra det. I rollen som journalist ger de sken av att rapportera sakligt och politiskt oberoende, medan de i själva verket jobbar målmedvetet för vänsterns sak (inklusive miljötalibanismens).

Det farliga är just att de agerar som ulvar i fårakläder. De jobbar partipolitiskt mot en publik som – i allmänhet troskyldigt – förväntar sig oberoende nyhets- och faktaförmedling. Egentligen uppträder de bedrägligt. Medvetet manipulerar de den verklighet som de ska beskriva, en uppgift de inte klarar av. De inser dock inte att de far med osanning, ty i deras ögon är vänsterns politik rättfärdig och sann.

Hursomhelst har en majoritet av kåren journalister faktiskt blivit samhällets fiender. Deras agerande är nämligen ett svek mot demokratins ideal om en politiskt oberoende rapportering (om åsikter framför ska avsändarens politiska ambition först noteras). Visst har alla rätt att säga vad man önskar. Men den som jobbar för massmedier måste hålla rågången öppen mellan egna värderingar och sakligheten.

När inte detta sker är det befogat att tala om samhällsfarliga beteenden. Själv varudeklarerar jag normalt mina egna åsikter på bloggen (där ambitionen för övrigt är tydligt politisk och inte avser nyhetspresentation). Den trista majoritet av journalister jag nu talar om skriver – eller pratar för SR/SVT:s del – däremot i allmänhet under mediernas officiella plattformar om ”oberoende”.

Torsten Sandström