Anti-PK-bloggen

Socialdemokratin har i sin heta åtrå för regeringsmakten manövrerat in sig och nationen i en återvändsgränd. I stället för att efter Löfvens avgång låta Kristersson bilda regering har Magdalena Andersson köpt stöd för sin regering genom löften till Centern respektive den kurdiska avhopparen från V, dvs Kakabaveh. På så vis har Andersson med skohornets hjälp klamrat sig fast som chef för ännu en S-regering.

Nu försöker hon ännu en gång bita sig fast i motvinden. Igår talade hon på SVT om världens tre kriser – krig, klimat och svält – och försökte skrämma upp allmänheten avseende frågor som inte rör nationens interna problem, och de inhemska är som bekant många.

Idag får hon ännu problem på halsen i och med att oppositionen med all rätt tröttnat på hennes justitieminister, Johansson, som i åratal visat passivitet och under våren genom sin politik fått se många döda pga klanernas våld samt deras upplopp mot polisen under påskhelgen. Johansson klarar inte av sitt jobb, helt enkelt. Statsministern måste offra honom, trots att hans politik varit en följd av partiets vanliga passiva syn på kriminaliteten. Hon kan ju själv sitta kvar med sitt skadeskjutna kabinett.

Hon bör dessutom sitta kvar för att ro NATO-avtalet i land, ett avtal som hon genom partiets och sin egen senfärdighet schabblat till. Turkiet är av förståeliga skäl missnöjt ty hon har ju köpt sin regeringsmakt av kurden Kakabaveh, en kommunist som Turkiet vill få utelämnad.

Vad gör då Andersson denna eftermiddag? Jo, i ett våldsamt anfall på oppositionen anklagas den för att under brinnande krig utnyttja grundlagens regler om misstroendevotum mot hennes olycksalige justitieminister Johansson. Plötsligt menar hon att det är oppositionen som hotar nationen. Då det i själva verket är hennes och S-partiets försumliga politik som är roten till det onda.

Häftigheten och orden i hennes reaktion visar på att hennes nerver är överansträngda. Men det mest troliga är att hon räddas av C och Kakabaveh. Men till vilket pris. Annars kommer hon att sitta kvar utan Johansson – antingen av egen vilja eller efter som expeditionsministär efter att Johansson röstats bort. Dagens löfte om avgång kan en sosse för övrigt alltid ändra med hänvisning till nationens bästa…

Sossepolitiken har med andra ord nåtts vägs ände. Partiet hänger kvar som regering främst genom vänstermediernas stöd. Detta utspelas i ett Sverige där politikerna envisas med att tala om nationen som en moralisk stormakt och ett föredöme för världen. Ska man skratta eller gråta?

Torsten Sandström

Det är svårt att sluta fundera över vad det är som händer inom en stor del av dagens konstliv. Jag följer sedan ungdomen tidningarnas konstspalter (SvD och DN framför allt). Och tappar var och varannan dag hakan. Inom det som sker syns två tydliga huvudlinjer. En där upphovspersonen är tekniskt skolad och utnyttjar en inlärd och tränad förmåga att skapa något som kräver skicklighet. Den andra linjen är motsatsen. Rakt på sak gäller det ”verk” som inte är någon konst att framställa. Det är denna variant – Okonsten alltså – som jag oroar mig över.

Den senaste veckan har två utställningar inom den senare genren fångat min blick. Den första och mest oroande är från Konsthögskolan, som jag antar tyvärr kommer att spegla de närmast årens konstliv. På bilderna i DN får vi bara se slumpartade föremål, som inte kräver någon särskild förmåga att joxa ihop, men som ändå getts pretentiösa titlar för att ge sken av några högre tankar. På en bild syns fem staplar av sammanlagt ett trettiotal plastlådor i 5-40-litersklassen, vilka tycks innehålla vatten, stenar mm. Den anspråkslösa titeln är ”Sånt som flyter”. Lådorna kopplas samman via någon form av elutrustning. En annan nyskapelse består av en vit plastmassa – liknande en mask – som flyter med för en marmortrappa i utställningen lokaler (”En vetsaga om metamorfosen” heter det elände som städarna snart kommer att avlägsna).

Någon dag senare återkommer DN med nya bilder. Upphovspersonen – en kvinna – har fotograferat en rad olika kvinnor med knallröda läppar och iklädda samma eller liknande blonda peruker. Fotografen säger: ”Tjejerna är offer för en blick, med de har även makten över din blick”. Så fantastiskt intelligent sagt. Och så politiskt korrekt att lansera offerkoftan. Pust!

Om denna modetrend inom Konsten överlever så kommer vi snart att runtom i Sveriges offentliga byggnader få se skräp av liknande slag med de löjligaste titlar. I de flesta fall kommer förstås barn och renhållningspersonal att snabbt att plocka bort dessa ting som ligger i vägen för folks framkomst, liksom bilden ovan från Odenplans T-banestation 2019, med bildelar i en höstack (”Storstriden” är den upplysande men sannolikt samhällskritiska titeln). Tyvärr kommer offentliga regler att tvinga statens och kommunernas byggherrar att betala för Okonsten.

Envar sin egen professor utbrast lundahumoristen Falstaff fakir. Tänka fritt kan ju var och en. Men att få publiken att lyssna och applådera är svårare. Det vi ser på Konsthögskolan och andra ställen måste vara en följd av tanken om ”Envar sin egen konstnär”. Det vill säga att alla i jämlikhetens Sverige har rätt att bli respekterad som skapare av Okonst.

Torsten Sandström