Anti-PK-bloggen

Utvecklingen av den svenska regeringens plötsliga och tvära vändning i NATO-frågan blottlägger gamla socialdemokratiska problem inom politiken. Sedan snart hundra års tid har sossarna odlat myten om det alliansfria Sverige och försökt sätta nationen på en piedestal (trots långvarig smygsamverkan med NATO). Självbilden av en moralisk stormakt har därför varit pinsam och våra grannars skratt åt oss berättigade, men bittra att uppleva. Emellanåt har förvisso andra partier i Riksdagen har deltagit i den globala hyllningskören, som kostat nationen många hundtals miljarder (ev via stora gåvor från SIDA). Men det är främst S-partiets teaterföreställning vi skådat på en scen som folket tvingats betala dyrt över skattsedeln.

Men nu slår den överdrivna sosseglobalismen tvärt tillbaka (bara för en månad sedan var en NATO-anslutning fel enligt sossarnas statsminister). Sverige som i praktiken saknar försvar tvingas – helt följdriktigt- att krypa till NATO:s frälsande kors. Den organisation som tidigare kritiserats av vänstern har på några veckors tid blivit en räddningsplanka. Antiamerikanismen inom vänstern gör att deras anhängare varken vet ut eller in. Sossarnas parti står under ledning av statsministern i skamvrån.

Och plötsligt blir Turkiet, som i och för sig är en förtryckarstat, Proppen Orvar för det nödvändiga NATO-inträdet. Just Turkiet har i åratals – i onödigt hårda ordalag – häcklats av sossepolitiker, vilka ständigt vill visa sig vara bäst i globalisternas politiskt korrekta klass. Kritik av Turkiets politik är enligt mi åsikt helt korrekt, men Sverige som en nation långt upp i norr behöver inte vara en samlingsplats för med svenska statens pengar finansierade kurdiska dissidenter. Okej för de många flyktingar som funnit jobb i Sverige, det talas om hundra tusen, men varför ska just vår nation finansiera rader av ledande kurdiska kommunister och journalister?

Och då Sverige nu vill träda in ti NATO måste vi förstås efter bästa förmåga stödja våra nya allierade in spe. Vapen måste väl säljas till vår kommande partner? Och vi måste väl efter bästa förmåga förstå den turkiska partnerns säkerhetsintressen i deras krig mot kurdiska kommunister?

Hursomhelst, nu får sossarna sin heliga globalism och sitt självgoda storhetsvansinne slängt tillbaka rakt i ansiktet. Det allvarliga är att S-partiets i huvudsak privata politiska intressen nu skadar nationens alla medborgare, även de som länge ropat på en NATO-inträde.

Det som sker är ett tydligt tecken på att Sverige behöver en ny regering efter höstens val. Vi hade behövt den redan för åtta år sedan. Men varför vi tvingats vänta så länge måste du utkräva ansvar av Annie Lööf för. Hon och hennes parti är svensk politiks största skurk, näst efter S-partiet förstås, som tror att det äger den svenska nationen.

Torsten Sandström

Kloka människor är förstås kritiska till alarmistiska rapporter av olika slag. Nu tänker jag inte på de vanligaste skräckrapporterna, dvs de om vädret, som numera allt oftare märkligt nog sägs handla om ”klimatet”. Idag reagerar jag över nutidens oändliga antal av opinionsundersökningar som i medierna var dag presenteras som vetenskapliga sanningar. Det tycks inte finnas minsta hejd över vad landets enkätnissar kan förutspå.

Igår hade nämligen Dagens industri (Di) en rubrik som ropar:

Ny rapport: Svenskar mår sämre på jobbet

Jahaja! Så är det dags igen. Revisionsföretaget PWC – av alla – har mätt opinionen hos anställda inom en rad nationer. Svenskarna utropas som mer nöjda med jobben än det internationella snittet. Däremot påstås det att vi mår sämre fysiskt och psykiskt. Detta är vad kristallkulan visar.

Jag undrar hur ett medium – såsom Di – som vill kalla sig seriöst har mage att lyssna på sådana spådomar? Det är ju självklart att nästan alla som tycker att det är trist att behöva gå till jobbet eller som är missnöjda med sin betalning eller ogillar chefens beslut kommer att kryssa negativt på frågor om vad man tycker om jobbet eller hur man själv mår. Men då svaren sammanställs i en sk ”undersökning” eller ”studie” får resultaten plötsligt karaktären av sanningar. I stil med Di:s rubrik och rapport.

Jag menar att mediernas chefer bör inse det vanskliga i rapporter av detta slag och därför lägga av. Ändå presenteras liknande spådomar som sanningar dag efter dag. Det rör sig förmodligen om mediesamhällets logik eller snarare sammanbrott. Allting går att sälja och krisrapporter säljer som smör. Finns inget att berätta om så varför inte en opinionsundersökning?

Men samtidigt är det fullt klart att mediernas redaktörer har sina politiska agendor. Di:s vänder sig alltmer bort från företagschefernas värderingar till socialdemokratins anhängare i ett strategiskt syfte att påverka läsarnas tankar. Sedan Bonniers köpt tidningen är utvecklingen uppenbar. Och de många journalister som vill stödja vänsterns politik laddar förstås upp rubriker i stil med Di:s. På så vis sätts läsarna i rörelse mot valurnorna med s-märkta valsedlar.

Vidare ger spådomar av detta slag Sveriges alltför många myndigheter vatten på sin kvarnar om tron på en ökande svensk ohälsa. Vi kan därför förvänta oss att ännu fler byråkratiska resurser riktas mot den ohälsa, som förmodligen inte finns, utan bara är ett utslag av allmän kverulans och korkade enkäter. Det är sånt som förmår Arbetsmiljöverket att satsa miljoner på helsidesannonser i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. På så vis visar myndigheten sina klor, tror man…Men skattebetalarna gråter.

Värst av allt är att människor, som inte tänker fritt, tar åt sig krisbudskapen. Och så börjar man deppa till. Den som inte har ont i kroppen börjar känna sig stel och tung. Och den som är frisk i knoppen börja känna sig psykiskt sjuk. Allt på grund av spådomar i kaffesump eller teblad. Allt på grund av landets journalisters jakt på nyheter som förmår folk att – än en gång – rösta på det parti som styrt landet under de senaste åtta åren.

Om bara mediernas chefer vore förnuftiga skulle de sätta stopp för svallet av opinionsundersökningar av olika slag. Alltså lämna folk i fred från enkätspekulationer om ditt eller datt. Men man vill styra folkets tankar via uppgifter som inte innehåller fakta i form av säkra sanningar, utan bara lösa gissningar. Det medierna sysslar med är inget annat än indoktrinering eller propaganda.

Tyvärr bär många sk forskare vid landets universitet och högskolor ett ännu tyngre ansvar för spådomar som baseras på enkätundersökningar. Inom vetenskapen måste man ju kunna kräva kritik av i vilken mening individers svar på frågor skapar sanningar i vetenskaplig mening. Menar personen som kryssar i en ruta verkligen det han/hon pekar på? Eller finns det ovidkommande skäl till ett kryss? På landets universitet bör ju kunskaper finnas om hur gedigna kunskaper blir till (detta kallas kunskapsteori). Men inom åtskilliga discipliner inom svensk forskning är härvidlag okunskapen stor och bristen på kritik utbredd, inte sällan skriande. På så vis förvandlas vetenskap till en gissningslek. Och det är givetvis något mycket allvarligt. Men det händer tyvärr varje dag vid landets högskolor och universitet.

Torsten Sandström