Anti-PK-bloggen

Vi ser just nu ett lärorikt spektakel i en av den svenska nationens viktigaste stunder. Socialdemokratin har som bekant oförväntat gjort en tvärvändning i NATO, sedan det visat sig att Sveriges nedrustade försvar inte håller. Plötsligt får sossarna – den krossade tomatens parti – hela ketchupflaskans innehåll rakt i ansiktet. I åratal har partiet nämligen kramat systerpartier jorden runt. Bland många andra avlägsna oppositionsrörelser har kurderna fått en särskilt stor puss & kram av S-partiet på skattebetalarnas bekostnad (som vanligt).

Jag har sympati för kurdisk självständighet från Turkiet (som dessutom bär ett tungt ansvar för folkmorden på armenierna (omkring 1 miljon döda, 1915). Men enligt min mening är det inte ett svenskt statsintresse att överallt i världen peka ut vad som är ont och vad som gott. Vi har tillräckligt många gamla inhemska onda problem att i första hand styra upp. Och mängden strukturproblem ökar dessutom för var dag. Nu blir det överdrivna engagemanget för kurdiska partier ett hinder – om än kanske temporärt – för en viktig snabb svensk NATO-anslutning. Jag talar alltså om ännu ett problem som sossarna under sitt långvariga och glupska maktbegär vållat vårt land.

I centrum står plötsligt kurden Kakabaveh, som sossarnas stödparti V – kommunistpartiet – hör och häpna gett en riksdagsplats. Som vanligt råkar vänsterns sluga val i motvind och en arg Kakabaveh lämnar V-partiet. Eländes, elände – sossarnas regeringsmakt hotar att spricka och jöken att spricka då L-partiet ångrat sig (L är ännu en uppköpt S-satellit)!

Vad gör då det makthungriga S-partiet? Jo man lovar Kakabave någon belöning (ännu okänd), varefter Kakabaveh lovar att rösta på Magdalena Andersson som statsminister. Dessförinnan har sossarna köpt upp C-partiets röster, med löften om två reformer som efterfrågats spillran av landets bönder (1,3 % av antalet sysselsatta i Sverige). Bondeförbundet bedriver som bekant ännu kohandel med sossarna.

I dagarna får maktsugna sossar vindflöjeln Kakabave rakt emot sig. Hon är kommunist och NATO-hatare och hotar att inte rösta för S-partiets kommande budgetförslag om Regeringens kramande av kurderna blir svalare. Nu är Sveriges situation rörande NATO sämre än om ett annat parti än S regerat landet!

Dessutom lär S-partiets utrikesminister Ann Linde – en person som i denna roll bör agera diplomatiskt för nationens intressen – ha provocerat fram ett helt onödigt feministgräl med Turkiets utrikesminister. Ett internt sosseintresse – feminismen är inte grundlagsreglerad (ännu) – gör nu Sveriges ansökan ännu mer problematisk. Sossarnas egna intressen har alltså konsekvent manövrerat Sverige offside.

Min berättelse visar hur socialdemokratin missbrukat sitt inköp av makten över regeringens taburetter (med statliga medel) så att en svensk NATO-anslutning hotas eller senareläggs. Det är rena maktmissbruket enligt min mening!

Alla som hittills röstat rött måste förstå att socialdemokratins förmåga att leda landet är överspelad. Partiet är kört. Rösta därför borgerligt i höstens val – men förstås inte på C – så får vi se vad en löst enad borgerlighet förmår! Min prognos är att det kan inte bli sämre.

Torsten Sandström

Sedan unga år följer jag sändningar från SR och SVT ganska flitigt, särskilt nyhets och samhällsprogram. Periodvis knappar jag in på BBC World, som är toppen, exv under kriget i Ukraina. BBC ger mig också insyn i hur ”public service” kan bedrivas på ett annorlunda -och mer politiskt oberoende – vis än i vårt land. Skillnaden är stor. Journalisterna på BBC avslöjar sällan vid ämnesval, intervjuer och uttalanden värderingar som kan sorteras in på skalan vänster-höger. Framför allt skiljer man på faktaredovisning och analys/värdering av fakta.

Distinktionen fakta/värdering är alltså sällan tydligt närvarande i SR/SVT. Här sammanflätas ofta fakta med journalistens egna värderingar av skeendet, ty man tror sina egna värderingar är lika med sanningen. Lyckligtvis inte alltid. Men när det gäller inhemsk svensk politik kan den som kritisk lyssnar ofta förstå vilka politiska värderingar som finns bakom en rapport.

En viktig orsak till denna politisering är i allmänhet själva urvalet av det faktastoff som presenteras samt vilka personer som journalisterna väljer att intervjua. Vissa ämnen får generellt sett en svagare bevakning, trots att de måste sägas ha stor samhällsbetydelse. Affärslivets många skeenden är nämligen i strykklass, vilket i sin tur betyder att företagsamhetens beslut och avgöranden får en slapp bevakning och förståelsen för svensk ekonomi försvagas. I vårt land rapporteras främst företagskriser och då ställs ofta chefer mot väggen, medan fackföreningarnas åsikter ges bredaste plats. Effekten blir att nära nog att ett vakuum uppstår om de bekymmer som stora och små företagare har att göra affärer med hänsyn till lagar, skatter och andra offentliga hinder. Trots att företagen håller svensk ekonomi igång!

Omvänt får ett antal mjuka – eller om man vill mer flummiga – samhällsfrågor största betydelse. I dessa tider med en svensk eventuell NATO-anslutning tänker jag främst på det enorma medieutrymme som samtal om nedrustning och fred fått (och hur fredsänglarna efter NATO-beslutet får utrymme). Jag menar inte alls att fred är oviktigt. Men som den pågående NATO-diskussion visar måste fred ställas mot existerade onda statsmän och vad de kan hitta på. Under decennier har SR/SVT konstant bidragit till att göra det svenska folket sjukligt fredsälskande. Eller med andra ord fredsskadade då man inte förstått betydelsen av ett starkt försvar mot onda krafter. Hursomhelst har vänsterns fredskramande fått en enorm politisk genomslagskraft i de statsfinansierade medier, SR/SVT, som enligt lag ska agera oberoende.

Att samma enkelriktning sker i miljörapporteringen tror jag nästan alla vet. Att klimatskräcken bitit sig fast hos många svenskar – särskilt de unga – förklaras genom avsaknaden av alternativ till de värderingar som FN och IPCC lyckats förvandla till ”vetenskapliga fakta” och ”konsensus”. Att det finns viktiga alternativa förklaringar framhålls tydligt av sajten Klimatupplysningen.se , som typiskt nog aldrig nämns i SR/SVT. Även i klimatfrågan bedriver således SR/SVT en form politisk propaganda.

Mest propaganda av politisk natur bedrivs anmärkningsvärt nog av journalister som intervjuar gäster i en uppsjö nöjesprogram. Jag talar alltså om utfrågning av särskilt utvalda personer. Att de valts ut har i allmänhet ett tydligt mönster, vid sidan om ett större eller mindre kändisskap. Mönstret är nämligen att personernas politiska värderingar sammanfaller med utfrågarens, som därför intar en devot position till det intervjuobjekt som tillåts breda ut sig. Häromdagen tillät sig programledaren för SVT:s Ikväll presentera sig själv och Kuba i positiv riktning. Strax därefter gav Fredrik Önnevall – själv dömd flyktingsmugglare – i ett annat programinslag FN-diplomaten Stefan Dimistura frikort att breda ut sig som fredskramare. Allt under Önnevalls ödmjuka och okritiska leenden. Många anser nog detta som lördagsmys. Jag kallar det propaganda från statsteven på grund av att mönstret upprepas dag efter dag.

Hur länge kommer detta att fortgå? Kommer SR/SVT att kunna fortsätta med att systematisk bryta mot lagkravet på oberoende sändningar? Mitt svar är att så länge socialdemokratiska regeringar har makten kommer allt att bli som nu. Men på den borgerliga sidan syns lyckligtvis vissa tecken på att insikten vuxit fram om betydelsen av vänsterns grepp över SR/SVT. Min förhoppning är att SR/SVT antingen ska läggas ned eller att bolagen från topp till tå ska bantas och förses med en rättslig kontrollsystem värt namnet.

Torsten Sandström