Några läsare är missnöjda över mina ord nyligen i en krönika i Bulletin (och en blogg), där jag i förbigående kritiserat den svenska bostadsbeskattningen för att göra ägare av villor och bostadsätter rika jämfört med boende i hyresrätter.
Det verkar vara ett känsligt ämne. Jag förstår att många gillar sina sköna bostäder, med många fina minnen från förr. Det gör förstås också jag. Många känslor finns knutna till hem av olika slag, såväl i staden som på sommarlandet. Det svenska skattesystemet har även hjälpt många att fixa tak över huvudet i bostadsbristens Sverige. Ändå menar jag att den svenska bostadsbeskattningen är högst problematisk och måste kunna kritiseras.
Jag trodde det var allmänt känt att många svenskar med medelinkomster under flera decennier tjänat pengar på att köpa en bostad till ett lägre pris, för att kanske tio år därefter sälja den till ett mycket högre pris, ibland mer än det dubbla. Mina föräldrar gjorde under 1950-60-talen goda förtjänster på en villa, som de köpt och sålt efter tio år (på den tiden helt skattefritt). Jag har själv gjort en eller två liknande bostadsresor, som det numera brukar heta. I min naivitet trodde jag flertalet svenskar förstod hur det går till att bli rik som bostadsresenär i Sverige samt att man vågade erkänna detta utan att sjunka in nostalgi över det egna goda hemmet.
Varför är jag kritisk? Utgångspunkten är en brist på bostäder i landet, framför allt i storstäderna. Efterfrågan har därför varit konstant högre än utbudet. Att själv äga sitt boende är attraktivt inte bara psykologiskt, utan också ekonomiskt – man betalar till banken och till sig själv för det egna hemmet.
En viktig drivkraft är förstås beskattningen. Du finansierar ditt köp med ett större banklån samt en mindre egen penninginsats. Så här skriver mäklarfirman Svensk fastighetsförmedling om beskattningen av räntan på din privata skuld:
Ränteavdraget innebär att du får göra avdrag med 30 % av räntekostnaderna upp till 100 00 kr på den totala skatten. Har du haft högre räntekostnader än så under året så är avdraget istället 21 % på den del som överstiger 100 000 kronor.
Nästan alla köpare av egna hem räknar med att efterfrågan och inflation ska medföra att fastighetspriserna stiger. Erfarenheten har hittills bekräftat detta antagande, ofta med råge. Fastighetsskattens slopande gav tyvärr bostadsresenärerna en rejäl skjuts. Den ersattes av nuvarande årliga fastighetsavgift, som är försumbar för boende i dyra villor, maximalt 0,75 procent av fastighetens taxeringsvärde (men aldrig mer än 8 874 kronor per bostadsbyggnad).
Efter bostadsresans slut kan alltså resenären normalt räkna med en god vinst. Denna beskattas avsevärt förmånligare än inkomsten för lönearbete, där en lönehöjning utöver en årslön över 650.000 drabbas av omkring 53% skatt. Vinsten på bostadsförsäljningen är därför mycket gynnsam då den bara uppgår till 22%, med goda möjligheter till uppskov för att finansiera en ny bostadsresa.
Detta gäller bostadsresor fram till skrivande stund. Vad som gäller avseende bostadspriser – upp eller ned – i framtiden vet ingen, mer än att bostadsbristen fortfarande är svår och skattesystemet gynnsamt. I morgon kan en finanskris förstås påverka verkligheten. Resenären riskerar i princip konkurs. Kris och konkurser är också en sak att komma ihåg då staten favoriserar bostadsresenärer.
Jag måste tillfoga att det svenska skattesystemet allmänt sett är problematiskt. Orsaken är slösaktig politik vad gäller statens spenderande. År av socialdemokratiska satsningar på inte bara nödvändiga bidrag utan också köpa av röster och statliga byråkrati har skjutit skattetrycket i höjden. Och mer är att vänta via moms på el, drivmedel, mat mm.
Detta utesluter inte att bostadsbeskattningen måste kritiseras. Ska man inte kunna bli förmögen på eget lönearbete? Måste det ske genom en bostadsresa via lånta pengar?
Torsten Sandström
