Kloka tänkare som Bergson, Popper och Hayek har ägnat mycket tid åt att fundera över vad som är det goda samhällets mål. Som man kan vänta sig är de inte helt eniga. Men samsyn råder om kritiken av alla totalitära eller auktoritära samhällen. Motsatsvis växer en positiv bild fram: det öppna samhället. Den äldsta av de tre, Bergson, hyllade fria politiska val och krav på det offentliga samhällets transparens. Popper var allmänt sett tveksam till utpekande av krav på samhällsmål i viss riktning. Såväl kommunister som fascister hyser drömmar om samhällens rätta utveckling och hjälper gärna till på vägen dit. Popper avstår därför från att ange en önskad färdriktning. Men han är kritisk till all storskalig statsmakt. Och förespråkar ett individuellt och fritt meningsutbyte. Alltså det fria samtalet. Man kan säga att Hayek fullföljer denna frihetslinje på ett nationalekonomiskt plan. Han är mot statlig reglering och för privata initiativ inom traditionell offentlig verksamhet.
Vilka krafter är idag det öppna samhällets fiender? Det är ingen tvekan om att en rad länder under kommunistiska regimer står i främsta ledet. Jag tänker förstås på exv Kina, Vietnam, Kuba, Venezuela och Nicaragua. Här räcker det med en samhällskritisk åsiktsyttring för polisingripande, frihetsberövande och ytterst dödshot. En central aktör bland världens auktoritära regimer är Ryssland, som just nu visar tänderna genom ett orättfärdigt anfallskrig i Ukraina. Det kommer inte på fråga att säga att nationen är en demokrati. Valen är inte fria. Centralmakten varken kontrolleras eller utövas via parlamentet (duman), utan av en snäv elit kring en diktatorisk president, Putin. Likvidering av obekväma journalister och fängslande av partiledaren Navalny talar sitt tydliga språk. Vidare agerar rättsapparaten inte alls oberoende från statsledningen.
Den andra raden av icke-öppna nationer är mer omdiskuterad. Jag tänker till exempel på Ungern och Polen. Båda nationerna har demokratiska statsskick. Men samtidigt finns det tydliga tecken på att auktoritära statsledningar varken respekterar en traditionell maktdelning mellan olika statsorgan eller oberoende domstolar. I båda länderna har således via parlamentsbeslut gjorts ingrepp i den dömande maktens självständighet och oberoende. I Ungern har en till det yttre neutral lagstiftning skapats enbart för att sätta stopp för CE-universitetet i Budapest, som finansierats via mer än 1 miljard US dollar från finansmannen och filosofen Soros Open Society Foundation. I grunden rör det sig om president Orban och hans partis nationalism och ovilja mot yttringar av västerländsk liberalism. Orbans tankebas påminner om Putins. Till saken hör att Soros är en av huvudaktörerna bakom rörelsen för ”Det öppna samhället”, som en gång i tiden startats av Popper och Hayek. Enligt min uppfattning finns det även mönster som tyder på att Orban i smyg samspelar med antisemitiska grupper inom nationen.
Därefter över till frågan om hur Sverige ska bedömas på skalan mellan vänner och fiender till det öppna samhället. Att bara ställa frågan, som jag nu gör, ses närmast som ett helgerån i vårt land. Men det är nödvändigt att fundera över saken för att bedöma det som händer i Ryssland, Polen och Ungern. Polen bättrar just nu definitivt på sitt luggslitna rykte genom sitt förbehållslösa parti för Ukraina mot Ryssland.
Jag menar att en traditionell västerländsk maktdelning i huvudsak fungerar inom den svenska staten. Här finns alltså en armlängds avstånd mellan regeringen och den dömande makten, låt vara att vissa tecken finns på ovidkommande hänsyn ibland tas vid tillsättning av högre domartjänster. Likaså måste noteras att svensk lagstiftning ibland kan brukas med neutrala formuleringar men mot tydliga enskilda mål – liksom i Ungern mot CE-universitetet. Jag tänker på svenska S-regeringars tydliga inlemmande av sina närstående fackföreningar i den svenska arbetslagstiftningen.
I svenska medier har särskilt kritiserats att ungerska statsdepartement har gjort ingrepp i nyhetsförmedlingen hos såväl privata tidningsmedier som public service radio/teve. Det är svårt att bedöma vad som faktiskt skett. Men aktuell kritik inom Ungern verkar tyda på att kretsen kring Orban har fingrarna i syltburken. Det verkar röra sig om Orbans ovilja mot en oberoende och kritisk rapportering samt om de ungerska nationalisternas allmänna aversion mot liberala krafter.
Jag anser att kritiken mot Ungern förefaller befogad. Men samtidigt måste jag notera att svenska mediers intensiva ungerngranskning får ett sken av dubbelmoral. I vårt land är behovet litet för statsdepartementen att öppet eller i smyg inskrida mot kritiska medier. I allmänhet klarar nämligen kåren av svenska journalister själva av uppgiften att förmedla de åsikter som makthavarna önskar inom den vänsterliberala åsiktkorridoren. Vetenskapliga studier visar att omkring 70% av svenska journalisterna röstar till vänster.
Dagligen presenteras därför i vårt land mediala kommentarer med vänsterstöd. Även på ett mer spektakulärt plan. Ett exempel är SVT:s uttalande mot Åkesson under den pågående slutdebatten, dagen före valet 2018. Ett annat är en artikel i DN av vänsterfilosofen Tännsjö, där han pläderar för diktatur i syfte att lösa klimatkrisen (samma åsikt har för övrigt tidigare framförts av Pär Holmgren, Mp-kandidat till EU-parlamentet). Ännu ett exempel är den nästan totala mediala tystnaden kring Arnstbergs väl skrivna och djupt samhällskritiska bok ”PK-samhället”, 2017. Vad gäller existensen av en rörelse mot PK tycks en inofficiell munkavle ha pålagts landets journalistkår från redaktionernas ledningar.
Jag anser att det verkar rätt att kritisera Orban och Ungern (och självfallet även Ryssland). Men det öppna samhället har också ett antal fiender även i Sverige. Det intressanta är att de leds framför allt från tre stora mediehus. Först Bonniers med exv DN, Sydsvenskan och Expressen. Sedan Shibsteds SvD och Aftonbladet. Och sist – men inte minst – den mediejätte som står staten nära, dvs SR och SVT. Förvisso brukar Orban staten som vapen mot det öppna samtalet. I Sverige existerar ett medialt företagskomplex som å ena sidan för en kampanj mot Orban och hans nationalister. Å andra sidan driver svenska medier en massiv vänsterliberal front, som inte ger rimligt utrymme för en öppen samhällsdiskussion från höger. Samtidigt som svenska medier jagar Orban kastar man alltså sten i glashus. Möjligtvis inser Orban att han agerar som det öppna samhällets fiende. Men det gör inte de svenska stenkastarna.
Torsten Sandström
Publicerad på min blogg 2019- 01-01 i samverkan med ”Det goda samhället”. Idag i en delvis omarbetad version.
