Anti-PK-bloggen

Macron segrar alltså i det franska presidentvalet. Det är bra, ty motståndaren Le Pen är en politisk katastrof. Hon har lånat pengar av Putins oligarker. Hon talar om folkstyre, men tycks ha en annan eller dubbel agenda. Hon har suttit i EU-parlamentet, men bara uppburit lön och alltså varit frånvarande. Hon har tagit över sitt parti från sin far, som varit en ännu värre politiker, under åren motpart i en rad allvarliga rättsaffärer. Hennes rörelse är populistisk, men knappast genuint folklig. Kort sagt, hon är ingen demokrat.

Det är däremot Macron. Han är för ett marknadsekonomiskt Frankrike, med de frihetsaspekter detta innebär. Han är för kärnkraft, något som är en öppning mot klimatskräckens många apostlar.

Macron är ändå inte mitt ideal. Han är fransman och angripen av nationens sjuka – eller övertygelse – om att kunna leda Europa, genom EU. Detta trots att Frankrike inte har något särskilt gott att erbjuda. Varken politiskt, ekonomiskt eller affärsmässigt. Inslagen av korruption och dubbelmoral är besvärande. Nationens är en stor byråkrati, som illavarslande nog försöker ta makten över ett alltmer federalt EU. Macrons ideal liknar här Ludvig den den XIIV:s och Ludvig den XIV:s. Men också Napoleon Bonapartes illusoriska dröm om ledarskap. Tyvärr påminner ideologin om den svenska statens sedan den Westfaliska freden: en vision om att vara något märkvärdigare än nationen i verkligheten lever upp till. Alltså symbolen för en livslögn.

Jag har vistats sammanlagt flera år i Frankrike och tjusats av nationens kultur, historia, klimat och mattraditioner. Landets röda viner från Bordeaux är kanske världens främsta, åtminstone enligt min tämligen gedigna erfarenhet. Det finns alltså mycket att glädjas över rörande Frankrikes förflutna. Också åt att Macron idag besegrat en farlig motståndare av en typ som landet förr skådat i liknande skepnad.

Men Frankrike kan ändå inte framstå som ett politiskt ideal för dagens Europa. Det konservativas Storbritannien – trots sina nutida problem – är ändå den nation som förblir mitt demokratiska riktmärke. Inte minst genom klokskapet att våga ge ett alltmer federalt EU fingret.

Torsten Sandström

En välfärdsstat är något nödvändigt i ett urbant samhälle, där den enskilda människan för sin försörjning tvingats lämna landsbygdens gamla inofficiella system för social sammanhållning och kontroll. Men förutsättningen är då att staten bygger egna säkra regelstrukturer för personer, främst äldre, som lever ensamma i stadens djungel.

Jag skriver detta med anledning av att en ensam kvinna från Haninge kommun häromdagen avlidit efter 47 dagars väntan på hemtjänsten.

Kvinnan hade skrivits ut från ett behandlingshem och av kommunen beviljats 15 timmars hjälp i hemmet. Följden har uppenbarligen blivit en beställning – per telefon eller e-post – hos den organisation som ska utföra hemtjänsten. I kommunens utredning förklaras missen delvis med att utföraren inte ska ha läst igenom beställningen ordentligt.

I en modern rättsstat måste obönhörligen säkra system finnas för att undvika det som skett. Frånvaron av ett tryggt system måste givetvis sanktioneras. I en rättsstat ska därför påföljd mätas ut mot den eller de som hos Haninge kommun inte kontrollerat att kvinnans behov av hjälp tryggt kommit igång. Ingen postgång är helt säker. Kontrollen av att ett angeläget vårdbehov mötts upp måste alltså ske i kvinnans hem, något som den chef som fattat beslut om insatsen ansvarar för.

Svenska kommuner är bra på att besluta, men dåliga på att kontrollera. När det gäller att kräva ut ansvar är den svenska offentligheten fullständigt katastrofal. Ett fel anmäls till IVO och sedan läggs saken till handlingarna.

Förr omfattade brottet tjänstefel vårdslöshet av likande slag. Idag har brottets rekvisit formulerats om så att det blir svårt att avgöra vilken typ av vårdslöshet brottet i praktiken tar sikte på (lagtexten talar nu om myndighetsutövning, något som det verkligen är juridiskt knepigt att bedöma räckvidden av). Bakom lagändringen stod Olof Palme.

Frånvaron av en trygg svensk påföljdsbestämmelse innebär att man måste sätta ifråga om vårt land är en rättsstat. Återinför brottet tjänstefel i sin gamla lydelse!

Torsten Sandström