Min kritik av socialdemokraterna på denna blogg har varit hård. Men rättvis, som jag ser det, ty partiet har under snart ett sekel styrt och ställt i riket, utan att klara av nationens strukturproblem. I stället har maktambitionerna blockerat förändringsarbetet.
Men det som gör situationen så allvarlig i landet är att oppositionen bidragit till eländet, genom att inte ta lärdom av sossarnas många missar. Störst ansvar inom oppositionen har förstås Moderaterna, i egenskap av största oppositionsparti. I allmänhet har M bara kört på i S-partiets hjulspår.
I förra veckans Uppdrag granskning tydliggjordes Sveriges prekära position mot bakgrund av sjukvårdspolitiken. Trots att nationen ligger i topp vad gäller kostnaderna per skattebetalare, så är resultaten uppseendeväckande klena. Tillgängligheten är under snittet på EU-nivå. I botten befinner sig Sverige vad gäller antalet sängplatser. Och riktigt illa ligger svensk vård till när det gäller antalet patientbesök per läkare. Egentligen ser vi här en skandal.
Den enda rimliga slutsatsen är att vårdadministrationen inte funkar som den ska, trots att antalet administratörer skjutit i höjden senaste decenniet, medan vårdpersonalen ökar med bara några procent. Förmodligen är det så att den ökande byråkratin inom regionerna proppat igen förändring.
Då inte administrationen fungerar måste den göras om från grunden. Och det innebär i praktiken en förändring från toppen av de 21 svenska landstingen eller regionerna. Enligt min – och andras åsikt – bör de avskaffas och ersättas av en statlig organisation – med ett riksdagsutskott i toppen – och med en handfull regionala kontor för konkurrensutsatt upphandling från privata och nuvarande offentliga företag/enheter.
Avsikten är helt enkelt att kapa det skikt med omkring 2000 politiker som länge nog inte gjort vad de ska. I toppen av detta skikt finns ett antal höjdare – främst sossar och moderater om varandra – som i åratal uppburit synnerligen feta ersättningar. Trots stort grus i maskineriet har de fått sitta kvar och slängt in den ena byråkratiska reformen efter den andra. Jag vill inte säga att Stockholmsregionens moderata sjukvårdsledare är sämst – hon är kass och knappast uppmuntrande för väljarna – men sossekonkurrenten Hadzialic är en annan pratmakare från den politiska klassen (som dessutom tvingats lämna en tidigare ministerpost pga rattfylla).
Enligt min mening måste Moderaterna ta sitt ansvar och rensa upp inom sina led av politiker. Vem kan på allvar tro att de för oppositionspolitik om den är lika illa utformad som sossarnas alternativ? Skillnaderna är försvinnande små. Och detta är just följden av den politiska klassen framfart. Att vara politiker har blivit ett yrke. Man har närapå anställningsskydd – i vart fall som främsta mål att just sitta kvar i orubbat bo.
Att det rör sig om klassintressen blir maximalt tydligt inom sjukvårdspolitiken. Höga regionpolitiker har misslyckats. Men avgår ändå inte. Utan fortsätter att styra på sina usla meriter. Så funkade det under många år av med svenskt adelsstyre i historisk tid. Så funkar det inom svensk politik än idag. Ändå talar politikerna vitt och brett om demokrati. I min värld innebär demokrati frihet, dvs först och främst ständig förändring, av det som hindrar det allmänna att fungera effektivt. Och landstingens/regionernas politiker – och den omfattande byråkratin – gör sedan länge inte skäl för brödfödan!
Torsten Sandström
