I Sverige finns tre mediehus som fullständigt dominerar den politiska diskussionen i landet. Alltså först Bonniers med slagskeppen DN, Expressen, Sydsvenskan och TV4. Sedan Schibstedts med SvD och Aftonbladet. Och slutligen staten, genom en stiftelse och företag som enligt lag finansieras genom tvångsavgifter. Härifrån styrs alltså SR och SVT. Vi står således inför en mäktig medial trojka.
På såväl nationell som EU-nivå talas högtidligt om konkurrensfrihet. Hur kan någon med rimligt sunt förnuft påstå att det råder sådan frihet inom mediasektorn i vårt land? En irriterad läsare invänder kanske att trojkans medier har helt olika politisk inriktning – statens bolag ska ju enligt lag till och med vara politiskt oberoende.
Mitt svar är att det inte räcker med en högtidlig politiska etiketter för att skapa oberoende och åsiktsfrihet. Avgörande måste rimligtvis vara hur medierna tonar fram politiskt i verkligheten. Jag medger att det här förstås syns några dimmiga skillnader mellan trojkans olika medieföretag. Mest tydlig – om än vacklande – är den nog mellan SvD och Aftonbladet. Men hur stor är egentligen denna skillnad?
Det är statistiskt klarlagt att omkring 70 % av nationens journalister röstar på V, S och MP. Och trojkans medier ger enligt min mening syn för sägen. Skillnaderna i substansen mellan de olika företagen är försvinnande liten. Enligt min mening råder i huvudsak ”samling vänsterut”. Frånsett ledarsidorna, där en viss partitrogenhet råder, är det alltså full fräs åt vänster som gäller i såväl nyhetsreportage som krönikor av olika slag. Kulturreportagen ska vi inte tala om – här det närmast helrött. Till och med sportsidorna har blivit hurtigt feministiska rakt över, så man inte kan avgöra om det berättas om något viktigt eller bara är fråga om propaganda…
Vänstertrojkan på ägarsidan får alltså allvarliga konsekvenser för yttrandefriheten i landet samt den politiska konkurrensen mellan nationens partier. De tydligaste exemplen är kanske statens medieupplägg och Bonnier flaggskepp DN (med sina patrullbåtar landet runt i tidningar och teve). I fallet Bonnier har en tydlig kursomläggning dessutom skett genom L-partiets stegvisa sammanbrott. Nu backar DN – och till och med Dagens industri ! – tydligt upp socialdemokratin, med några smärre undantag som rörande kärnkraften. Denna partipolitiska glidning har inte basunerats ut. Nej, nej! Ingen från Bonniers skulle ens medge att man flyttat vänster ut. Så här bedras dagligen kapitalt den okritiska delen av läsekretsen.
Det i särklass störtsta problemet inom trojkan rör statens mediala skyddslingar, SR och SVT. Här förnekar cheferna existensen av minsta vänstervridning. Det måste de förstås göra, men de framstår samtidigt som cykloper, som bara ser och hör det man vill. Problemet med den faktiska vänsterrapporteringen är att den bärs upp och finansieras genom oskyldiga skattebetalare som till omkring 50% röstar höger om mitten. Den som inte kritiskt analyserar de reportage som SR/SVT gör riskerar med andra ord att proppas fulla med vänsterideologi. Jag menar att Socialdemokraternas mångåriga målsättning de facto varit ett direkt vänsterberoende hos SR/SVT. Och det var också så Olof Palme ville ha det. Det finns bevis på hans dröm i olika uttalanden från hans sida i olika partisammanhang (där han kämpat för svenskt ”public service”).
Ett tecken på att mina och andras klagovisor rörande vänstervridningen stämmer är att trojkans medier över huvud taget inte diskuterar problemet med bristen på konkurrens. Att röra i vänstersmeten är en alltför het fråga. Till en del beror avogheten på att människor ofta bara ser det man önskar. För vänsterjournalisten är den egna ideologin i själva verket inte en personlig åsikt – det är sanningar som är självklara och övertrumfar kritikernas invändningar om indoktrinering till vänster.
Om oppositionspartierna till Socialdemokratins regering ska vinna framgång i höstens val måste trojkans vänstersamtal brytas. Hur det ska gå till under kommande halvår kan inte jag förstå. Och om det lyckligtvis skulle inträffa så kommer borgerligheten fortsatt att regera i motvind.
För att medial åsiktskonkurrens och ett fritt samtal ska kunna etableras i Sverige måste förstås dagens borgerlighet ta itu med statens mediala företagsgrupp. Här måste lagens krav på oberoende och opartisk rapportering genomföras i praktiken. Basta! Annars måste svensk public service upplösas helt enkelt.
Ett spontant förslag är att ersätta nuvarande Granskningsnämnd med en domstol där enbart oberoende jurister ska agera domare och inte nuvarande uppsättning av fackliga och mediala koryféer. Vänsterns medier går förstås i taket och yrar om statlig kontroll av medierna. Men det vi ser idag från Granskningsnämnden är inget annat än en informell statlig kontroll, som kraftigt silar mygg och sväljer kameler. Kalla organet vad som helst – okej för Granskningsnämnd – men det viktiga är att den ska bestå av ledamöter som utses på samma vis som högre ordinarie domare. Man bör åtminstone pröva om inte detta kan vara en praktisk lösning. Den nödvändiga lagreformen måste för övrigt även innebära att ledningarna för SR och SVT i lag tydligt tvingas hålla rent internt från dagens massiva vänsterprassel.
En reform kommer att blir en jobbig, kanske omöjlig uppgift. Så nedläggning av SR/SVT är kanske bäst. Låt vänsterns journalister försörja sig som bloggare! Dvs det skrå som de själva kallar horor…
Torsten Sandström
