Vänsterns svenska medier triumferar över straffförelägganet mot Boris Johnsons. Men man klarar inte av en jämförande analys av den svenska rättsstatens oförmåga att utkräva ansvar av politiker och byråkrater.

Ett av rättsstatens kännetecken är att personer som utövar offentlig makt ska granskas. Och att ansvar ska utkrävas i rimlig mån. I den maktfulla rollen som aktör för det allmänna ligger nämligen en plikt att efterleva regler och undvika att skador uppkommer genom försumlighet.

De rapporter som ansvarsutkrävande av politiker och höga tjänsteman vi på senare tid hört från Danmark är alltså tecken på en levande demokratisk rättsstat. Sak samma med straffen för Boris Johnson och hans partykompisar på Downings Street nr 10. De har agerat i strid mot föreskrifter som de själva utfärdad avseende minskad spridning av covid. Sådana spelregler gäller alltså i normala rättsstater. Det är som det ska vara.

Men inte i Sverige. Här saknar Regeringsformen effektiva sanktioner mot politiker som misskött sina uppdrag. Kritik genom Konstitutionsutskottet kan bli följden, men detta betyder inte ens att en grovt vårdslös minister måste lämna sitt uppdrag! Löfven har därför klarat sig från all individuell kritik avseende Regeringens bristande beredskap rörande skyddsföreskrifter på äldreboenden i covidpandemins inledning. Han borde rimligtvis själv omedelbart ha kommit på att risken för smittspridning kunde bli synnerligen allvarlig bland de äldre och svaga. Men han trodde att andra bar detta ansvar. Och så lät högsta hönset frågan bero. Dödstalen blev höga. Men ingen individuell rättslig kritik mot Löfven alltså.

Bilden är nästan lika skrämmande om man betraktar frånvaron av möjlighet att utkräva ansvar hos statliga och kommunala tjänstemän, alltså en krets av makthavare omfattande en dryg miljon personer i vårt land. Förvisso ger Brottsbalken idag utrymme för böter eller fängelse i högst två år för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Problemet är att begreppet myndighetsutövning är alltför smalt, att det krävs insikt hos den felande om sitt snedsprång samt att det utvecklats en rättspraxis som medför att det är ytterst ovanligt att någon åtalas och döms.

Till saken hör att det finns en möjlighet att mäta ut myndighetsintern disciplinpåföljd – varning eller löneavdrag (enligt lag eller kollektivavtal). Men att detta sker är nästan lika ovanligt.

I vårt land har under många år i socialdemokratisk regi utvecklats ett system som i praktiken innebär att ansvar inte utkrävs av individuella politiker eller tjänsteman. Detta trots att alltfler viktiga och ingripande ärenden handläggs av politiker och byråkrater. Det vi ser är en allvarlig brist i den svenska rättsstaten. Många har länge påtalat detta. Men inget händer. Varken rader av S- eller Alliansregeringar vill ta i saken. Klart att den politiska klassen är nöjd över sitt skydd och möjligheten att hålla mängden väl betalda byråkrater fria från ansvar.

Svenska medier är passiva i frågan (men ler åt Storbrittanien och Danmark). Press, radio och teve ska inte peka finger på danskar och britter. I egenskap av tredje statsmakt borde medierna sedan länge hudflänga bristen på ansvarsutkrävande i Sverige inom politik och offentlig förvaltning. Man skulle kunna tro att de backar upp den politiska makten. Eller?

Torssten Sandström