Anti-PK-bloggen

Sverige befinner sig i ett eländigt politiskt tillstånd. Problemen hopar sig. Till de gamla strukturfrågorna läggs nya. Bristen på el – till rimligt pris – är närmast självförvållad. Men vad gör politikerna? Sossarna jobbar för bidrag till bil- och villaägare. Åtminstone något borgerligt parti talar däremot om att i stället sänka skatten på drivmedel och el, som uppgår till omkring 50% av varornas pris.

Jag skriver detta med anledning av att politiker och journalister ständigt slänger skit ifrån sig genom hatordet: konservativ. Tanken är att fördöma dem som förnuftigt ser till ett visst problems rötter och hur man löst det tidigare. Idén med svartmålningen är förstås främst att propagera för ökad statlig styrning i socialistisk anda. Det är vänsterns vapen mot sina motståndare att försöka beskriva dem som perukstockar.

Men vilka politiska rörelser drivs egentligen av perukstockar? Om vi ser på kärnkraften som försummats i Sverige – och nedlagts till hälften – under sosseregeringar så är det idag tydligt att vänstern är konservativ. Ansvaret för bristen på kärnkraft – och hoppet om vind för att driva propellerkraften – vilar ju på partierna S, V. Mp och C. Här har vi en handfull perukstockar!

Och om vi ser på dagens hetaste fråga – om Sveriges anslutning till NATO – vem är där radikal eller konservativ där? Den samlade borgerligheten är för en anslutning då man tyvärr deltagit i en mångårig nedläggning av det svenska försvaret. Man agerar alltså modigt och förnuftigt i ett internationella krisläge. Men vad gör socialdemokratin? Trots försummat försvar två gånger tillbaka i tiden – 1930-tal och efter Sovjets fall – så vägrar S-regeringen ta ställning. Man agerar alltså 100 procent konservativt, som man tidigare gjort under snart ett sekel vid makten. Här har vi partiet som är den främsta perukstocken!

Vi lär oss följaktligen att ordet konservativ ska användas med eftertanke. Och inte svepande som en nedsättande term. Jag kallas förstås ofta konservativ för mina bloggar av kritiker på vänsterkanten. Men själv använder jag ogärna beteckningen i och med att jag försöker argumentera öppet och rationellt och därför ofta – inte alltid – finner rationella lösningar som förr prövats och visat sig goda. Tänk bara på kunskapsskolan som jag vurmar för. En skolminister från S-partiet ser däremot ”en jämlik skola som sitt främsta mål”- Alltså inte att råda bot på bristande kunskaper.

Jag undrar nu. Vem av oss två är förnuftig och vem ser skolan med skygglappar? Om inte målet är kunskaper, vad ska vi i så fall ha skolan till? Kunskaper gör att mindre bemedlade tillåts stiga uppåt med kunskapens hjälp. Tillspetsat kämpar alltså sossarna och vänstern för att alla ska ha det lika dåligt i skolan. Om inte det är ett utslag av dum konservativ politik, så säg.

Torsten Sandström

Så här beskrivs försiktighetsprincipen kortfattat på Wikipedia:

”Försiktighetsprincipen innebär att handla på ett sådant sätt att risker undvikes. Ordet används inom flera olika områden.”

Genom hokus-pokus och politiska beslut har denna naturliga och praktiska maxim kommit att upphöjas till en moralisk övernorm och till och med blivit en nästan rättsligt bindande regel.

Att det bara rör sig om en enkel maxim för människans praktiska behov är klart. Vi vill nämligen i allmänhet undvika risker, i livet och omkring oss. Men absolut inte alltid eller alla risker. Varje dag väger vi risken mot nyttan och tar en chans. Tänk bara på företagsamhetens miljontals affärsbeslut och småspararnas satsningar på börsen. I själva verket är det i högsta grad samhällsnyttigt att med öppna ögon ta vissa risker.

Nu är det så olyckligt att normen om försiktighet fått plats i den svenska Miljöbalken, som en regel utan explicit påföljd. Alltså närmast som en rekommendation. I 2:3 Miljöbalken (MB) heter det:

”Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik. Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön”.

I och med att MB är en ramlag, som sätts i tillämpning genom beslut av olika myndigheter och byråkrater, särskilt från Regeringen, Naturvårdsverket och Länsstyrelser, så är inte försiktighetsprincipen juridiskt bindande per automatik. Men den kan sättas i spel genom regler som myndighet beslutat om. Detta är i och för sig ett rättssäkerhetsproblem då regeln i MB, som synes, är rena dragspelet. Alltså kan en domstol tyvärr tvingas att tillämpa denna gummiregel.

Det är alltså denna flummiga norm som driver flertalet politiker och medier att slavisk upprepa FN:s klimatpanels syn på en nära föreliggande världskris, på grund av utsläppen av växthusgaser. Detta trots att en månghövdad skara naturvetenskapliga forskare är skeptiska till existensen av en akut klimatkris, låt vara att många menar att CO2 i någon mån påverkar uppvärmningen på jorden och en del av atmosfären. Skeptikerna varnar för att ingripande beslut omfattande kolossala penningbelopp därmed fattas på lösa grunder. Det råder således ingen konsensus inom vetenskapen om akuta faror via CO2. Alarmismen bottnar närmast i ett politisk ställningstagande från FN:s sida, grundat på dess underorgan IPCC:s påstående om att CO2-riskerna innebär ett akut globalt hot.

Alla borde inse att frågan om försiktighet är synnerligen svår att bedöma. Bara frågan om vad som utgör en risk är superknepig. CO2 är både en miljönyttig gas och en fara som uppe i atmosfären hotar att lägga ett värmande lock över planeten. Den absolut största risken är att enögda politiska beslutsfattare bara ser ett enda problem.

Alltför få politiker vägrar dessutom att se hur svenska myndigheter misslyckas katastrofalt, utan att detta medför svarta nyhetsrubriker om risker. I Sverige har som bekant större delen av försvaret avvecklats. Få partigängare har skriat om försiktighet, trots att Ryssland i åratal visat sin aggressivitet mot nationens grannar. Vidare är ända fram till dags dato flera tusentals svenska skyddsrum belamrade med allsköns skräp. Komiskt nog har Myndigheten för samhällsberedskap (!) först de två senaste veckorna börjat prata om skyddsrummen som en risk, trots att kriget i Ukraina rasat i fler veckor! Här borde i sanning sedan länge försiktighet ha visats. Men inte.

Likaså har svensk skola nedrustats och kommunaliserats genom politiska beslut från framför allt socialdemokraterna. Problemen är idag uppenbara och uppmätta i flera PISA-undersökningar. Alltså har det även här saknats beredskap. Dessutom har långvarig passivitet visats med att återvända till kunskapsskolan. Varför talar ingen om försiktighet i dessa sammanhang?

Till bilden hör även en i högsta grad oförsiktig avveckling av den svenska kärnkraften. Alla politiker borde i åratal ha insett att vindkraften inte räcker för nationens elbehov under dagar då det inte blåser.

Jag menar därför att politiker och medier måste sluta med att framhäva en princip som är fundamentalt oklar och därför opraktisk allmänt sett som ledstjärna. MB måste alltså bantas kraftigt så att rättssäkerhet skapas i miljösverige. Nationen kan inte fortsätta att offra miljard efter miljard på en flummig försiktighetstanke.

Det gäller i stället att öppet diskutera för och emot på ett vis som redan de gamla grekerna gjorde. Upp med riskerna på bordet! Kvantifiera samt tidsbestäm dem noga! Och lyssna framför allt ordentligt på kritikerna – för övrigt en urgammal princip från den romerska rätten! Politiker och medier måste alltså ta av sig skygglapparna och verkligen mana fram ett sakligt och kritiskt samtal om riskerna med utsläpp av CO2.

Så länge inte detta sker menar jag att det finns fog för att tala om att propaganda bedrivs i vårt land om att en akut klimatkris föreligger. Den avgörande frågan gäller alltså inte försiktighet, utan graden av styrka hos bevisen för och emot eventuella risker. Som avvecklingen av svensk kärnkraft så tydligt visar måste dessutom effekterna av principens tillämpning diskuteras.

Torsten Sandström