Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Ja, då verkar L-partiets saga vara slut. Min ungdoms – framför allt mina föräldrars – frisinnade parti har nått vägs ände. Efter att i flera år ha drivit liberal symbolpolitik utan praktisk inriktning. Man har strävat efter att utmärka sig som liberal för liberalismens skull. Och global för globalismens skull. Mängder av egotrippade karriärister har slungat likhets-och frihetsparoller utan hejd. Att bara få en färgad partiledare var något stort -oavsett personens förmåga. Att krama byråkratins Bryssel utan hejd var också stort. Principfast – men utan verklighetsförankring har partiet under flera år marscherat mot kyrkogården.
Ropen hörs: ”Min Gud varför har Bonniers övergivit oss?” Nu hjälper det minsann inte att sjunga ”We shall overcome” under Friggebos ledning. Bönemötet tycks vara slut efter en lång dags färd mot natt.
På två områden kommer jag kanske att sakna Folkpartiet. Förespråkandet av kärnkraft gör jag en en honnör för. Vet inte om jag är lika begeistrad över skolpolitiken, men man har åtminstone talat om kunskaper, även om man i övrigt misslyckats kapitalt. Trots regeringsår med Alliansen syns samma kris i skolan.
Sedan nationalekonomin lämnat partiet och man i stället vänt blicken mot en global ekonomisk satsning med svenska skattemedel har jag tappat tron på partiet. Den svenska ekonomin och skattebetalarna måste nämligen vara varje partis främsta mål att värna. Här har L misslyckats kapitalt.
Vem sörjer nu partiets bortgång? Få utanför den egna politiska klassen, blir mitt svar. Flykten till andra partier kommer nu att stegras. Ett gäng går till M, merparten går till S. På så vis hålls klassen samman. Vart den lilla gruppen väljare går återstår att se.
20 miljarder av skattebetalarnas pengar försvinner i bidrag – minst. Wikimedia.
Välfärdsstaten är skön och nödvändig. Men Sveriges alltför generösa bidragssystem missbrukas storskaligt. Det beräknas att omkring 20 miljarder kronor – några procent av statens budget – läcker ut till fuskare av många olika slag. Kanske är det bara toppen av isberget som syns, vilket i så fall är skrämmande. Att misstag och krångliga regler ibland leder till högre utbetalningar kan ursäktas. Men i Sverige har bidragsfusket blivit ett näringsfång, en lukrativ och olaglig försörjningsform. Som främst tycks locka invandrare, utan jobb.
I dagens DN (7/4) har Jessica Ritzen skrivit en bra text om denna problematik som – trots decennier av fusk – tagit sossar och moderater på sängen. I stället för att ta tag i saken har man ständigt höjt skatterna för att fylla de hål som brottslingar borrat i statens budget. Sossarna – landets mest skattedrogade parti – har för några år sedan för att överleva som köpare av röster via bidrag tvingats till reformer. Först nu genom samverkan mellan myndigheter som betalar ut pengar till skurkarna. Även kommuner och bostadsbolag har enrollerats i ett system för anmälan av misstänkt fuskande personer. Det var sannerligen på tiden!
Huvudförklaringen är att den svenska folkbokföringslagen inte fungerar. Regeringen vet inte vilka som bor i landet. Och har – godtroget – inte räknat med fuskare i Sverige. I DN:s text ges en provkarta på olika former av fusk. Myndigheterna saknar helt enkelt koll på hur mottagarna av bidrag bor, deras anhöriga och hur de alla försörjer sig. Lika lite har man reda på att innehavarna av bostadskontrakt hyr ut i andra hand och lever ett gott liv på att hyra ut lägenheter till ibland en hel svärm invandrare (som det normalt rör sig om, å ömse sidor i andrahandsfallen). De inneboende lever förstås på olika former av bidrag, utan att myndigheterna lyckats ringa in dem vid utbetalningar av bidrag.
Fan trot ´ om sossar och myndigheter kommer att reda ut detta elände. S-partiets beroende av ny bidrag för röstköp är både en morot för samt ett hinder mot förändring. Fuskande väljare förlorar ju bidragspengar och blir sura på S-partiet.
Artikeln i DN saknar tyvärr uppgifter om vilka grupper som fuskar. Även om såväl svenska medborgare som invandrare för det kan man anta att problemtiken främst rör den tiondel av befolkningen som invandrat under den senaste tio åren. Deras boenden är sämst kartlagda. Åtskilliga bidragstagare bor till och med utomlands och försörjer sig där på svenska skattebetalares bekostnad.
Att en moderat regering kommer att göra stordåd rörande detta isberg av bidrag har jag svårt att tro. Portföljen med strukturella problem är tillräckligt stinn och verkar oöverstigliga för dagens borgerlighet. För sossarna är status quo som vanligt den enklaste utvägen: alltså fortsatt vandring mot ökade skatter och ökade bidrag. Nya skatter oroar nämligen bara den minoritet av befolkningen som betalar statlig inkomstskatt, dvs de som ändå inte röstar på sossarna utan troget lägger sina valsedlar för något borgerligt parti. Därför talar det mesta för att även det problem jag nu lyfter kommer att bestå efter höstens val, om än i något minskande omfattning på grund av sossarnas alltid akuta bidragsbehov.
Alltså kan vi nog räkna med ett fortsatt sosse- och byråkratvälde även efter höstens val. Enda hoppet är att landets män kan övertala sina fruar och sambor att inte rösta på C, V eller L (vilket kvinnor gör i högre grad än män). Om vågmästarpartierna sänks ökar chansen att en handlingskraftig borgerliga regering kan väljas i höst.
