Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
S-partiet kontrollerar makten över Sverige sedan snart hundra år. Det sker delvis i smyg. Personalen i kontrollrummet är en brokig s-märkt skara. Allt från fackpampar till byråkrater med eller utan partibok.
Bilden ovan illustrerar även hur statsägda svenska företag dansar efter maktens pipa. Naturligtvis inte på direkt kommando från Rosenbad. Men ”privatanställda” chefer på Vattenfall vet förstås vad husse önskar. Och då blir det lika PK som på bilden ovan, där tidningen säger sig vilja sälja el till nya kunder. Budskapet är hundra procent politiskt tillrättalagt: kön, hudfärg, klimatskräck och försök till skämt.
Journalister och byråkrater vill gärna ha en positiv framtoning. Wikimedia.
Kanske enda baksidan med försvagningen av kollektivens svenska samhälle är framväxten av ett tänk i individualistisk riktning, något som avspeglas i en rad existentiella rörelser i nutiden. Vi möter dem så ofta i dagens medier. Det rör sig om feminism, hbtq, könskorrigering, psykisk ohälsa, djurrätt, feelgood, psykologispalter och allsköns andra verksamhet som går ut på att du ska betrakta dig själv och må bra.
Vem vill inte ha det bra? Men fokus på individen innebär samtidigt att intresset vänds från det svenska samhället och dess många uppenbara problem. Jag är kanske cynisk – men försöker vara klarsynt – men den beskrivna samhällsutvecklingen har onekligen en del mycket dystra inslag.
Min teori är att nationens makthavare inte alls har något emot den nya individualismen, så länge den inte rubbar politikens centrala och kollektiva maktsfär. Därför understöds personlig navelskådning och liknande företeelser som medverkar till att medborgarna tankar förs bort från politikernas misslyckanden. Det är kanske fråga om en försvarsreaktion från den politiska klassen.
Hursomhelst tycks många konstigheter kunna bidra till flykten från samhällets strukturproblem till ”Den sköna nya världens” myller av personliga trivialiteter. Det bisarra är att diskussionsämnen blir alltmer udda. Jämställdhet, sexuell i riktning och ohälsa är givetvis centrala ämnen. Men då djurskyddet i svenska köttfabriker utvidgas till en fokusering på alltmer perifera problem inom flora och fauna börjar jag tappa andan och önskar dra i nödbromsen.
Häromdagen hade DN – vem annars – en artikel om att brittiska forskare kommit på att ”Hummern har också känslor”. Meningen var förstås att problematisera kokning av levande skaldjur. Forskare har på något vis kunnat registrera reaktioner av smärta eller obehag hos humrar i kokande vatten. Det är knappast förvånande. Vilken biologisk varelse vill uppleva sin egen död genom en annans hand. Men vad hummern upplever i det kokande saltvattnet kan ingen säga, inte ens via psykologins många märkliga analyser och tusentals frågeformulär avsedda för tolkning av godtrogna forskare.
Rörelsen för djurrätt och miljökämparnas försvar av växtrikets forna mångfald tenderar enligt min mening att bli patetisk. Vilka organismer ska omfattas av biologernas omtanke? Kanske även fästingar? Hur ska gränsens dras? Och hur ska människor få tillräckligt med föda om navelskådningen fortsätter? Ska vi sluta äta skaldjur och annat njutbart och försöka leva på substrat från växtriket (tills en forskare kommer på att vete eller ris inte gillar att bli skördade)?
Det vi ser är en stegvis återgång till samhällsformer som aldrig någonsin existerat – inte ens under stenåldern. Slutsatsen är tillspetsad. Men vi står inför ett anfall på vår nutida samhällsform som på många vis visat sig framgångsrik. Nu vill politiska krafter röra om i grytan utan att ha skaffat sig en klar bild av konsekvenserna om man går vidare och löper linan ut.
Dagens miljökämpar bär således ett tungt ansvar för vad de håller på med att ställa till. Tyvärr har de stöd från tusentals svenska byråkrater, som ständigt försöker tolka den svenska Miljöbalkens paragrafer expansivt. Varje dag får svenska lantbrukare brev i lådan med frågor, inte bara om antalet fågelarter på tilltänkta avverkningsytor, utan också om insekter och andra kryp i stenmurar. Frågor som tyder på att markägaren är mindre vetande och strävar efter att förstöra sin egen livsmiljö.
Det är inte klokt! Sverige är ett felfärdssamhälle!
