Anti-PK-bloggen

Jag är skraj. Nära jag hör på den ryska ledningens retorik blir jag stel av skräck. Det rör sig om ett otäckt maktspråk.

Redan innan invasionen av Ukraina hotade Putin med ryska kärnvapen i mängder. Häromdagen sa han med adress till Polens stöd till Ukraina att Ryssland när som helst kan utplåna Warsawa. Och samtidigt hotar Putins läskige utrikesminister, Lavrov, om att ett ”totalt krig” förestår – dvs med Hitlers ord att det yttersta ryska våld måste till på grund av västvärldens sanktioner.

Det är svårt att bedöma allvaret i hoten. Däremot är det till hundra procent klart hur en sjuk rysk regim av gangsters förvandlar sina egna anfall på en oskyldig grannation till att omvärlden attackerar Ryssland. Det är faktiskt sinnessjukt, på samma vis som Hitler yrade om Tysklands behov av territorium för nationell expansion (Lebensraum).

I medierna talar många journalister om att Putin & Co inte är dårar, men kallsinniga maktpolitiker. Dåre var förstås inte heller Hitler i den meningen att han yrade, visade utbrott av vansinne eller osammanhängande yttranden. Jag menar att det räcker med uppenbar hänsynslöshet för att en person ska anses sinnesrubbad. Till bilden hör påståenden om att Ukraina vållat den aktuella krisen. I ställer rör sig om en gammal rysk dröm om territoriell storhet.

Det är i högsta grad oroande att politiker som Putin och Lavrov ser i syne. Den som psykopatiskt lättsinnigt hotar med kärnvapenkrig kan lika gärna snart trycka på knappen och släppa missilerna lösa.

Jag skriver detta mot bakgrund av att Sverige under ett kvarts sekel avrustat militärt, trots att tydliga diktatoriska tecken synts från Rysslands och Putins sida. De svenska politiker och medier som idag stolt talar om den sk försiktighetsprincipen när det gäller växthusgaser har enligt min mening ´helt enkelt spårat ur. Svenska medier passivitet att kritisera senare decenniers avrustning är beklämmande.

Därför kan inte sossarna med sina allierade V och C tillåtas styra landet efter höstens val! Alltså gäller det att i höst rösta bort dagens vänster- och byråkratvälde!

Torsten Sandström

Så här resonerar ledande svenska politiker och medier:

I och med att det finns en risk för att framtida utsläpp av CO2 kan komma att skada människans livsmiljö måste utsläppen upphöra på grund av den sk försiktighetsprincipen.

Alltså uppstår klimatskräck och det fattas massor av ingripande och synnerligen kostsamma politiska beslut om samhällets omställning.

Men så här tänker jag och många med mig:

I och med att det finns en risk för att efterlevnaden av rådande klimatskräck får katastrofala politiska och ekonomiska verkningar borde klimatskräcken motverkas på grund av principen om försiktighet. Detta i väntan på odiskutabla fakta om akuta risker.

Alltså är försiktighetsprincipen ett alltför trubbigt redskap för ett förnuftigt politiskt samtal och ger dessutom upphov till synnerligen kostsamma beslut. Först när ytterst starka bevis ligger på bordet för att en påstådd risk ska få allvarliga framtida konsekvenser måste rimliga åtgärder vidtas. Den avgörande frågan gäller alltså inte försiktighet, utan graden av styrka hos existerande bevis på något skadligt.

På så vis blir den sk försiktighetsprincipen enbart ett propagandaverktyg för flummiga politiker, medier och forskare. För att sätta principen i spel tvingas de använda tjuv och rackarspel i stil med att det råder konsensus inom vetenskapen om CO2-hotet. Så är inte alls fallet. Åtskilliga forskare jorden runt menar att CO2-effekterna är svagt underbyggda i FN:s rapportering.

Det är därför viktigt att fundera över vilka drivkrafter FN kan ha för att blåsa upp CO2-problematiken till en kris. Du är naiv om du tror att FN inte sysslar med politik, utan att detta bara gäller för svenska riksdagsledamöter eller medier. I själva verket har de alla flera gemensamma drivkrafter. FN vill växa sig stort, kamma hem pengar och kontrollera världssamfundet. Svenska politiker önskar skrämma folk till valurnorna. Och medierna vill krama såväl den globala som nationella makten. De backar ju redan upp sina egna favoritpartier. Och så vill de ha statligt presstöd. Helst i nivå med de pengar statsmedierna tilldelas.

Torsten Sandström