Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Hundratals svenskar uppges vara intresserade av att strida för Ukrainas internationella brigad. På torsdag åker de första svenska frivilliga dit.
Det rör sig enligt min mening om svenskar, som fattat mycket modiga beslut. De ställer upp för demokratin mot den ryska typen av auktoritär kommunism. Putin hyllar som bekant Stalin, som blivit hans självvalda spegelbild, tycks det. Unga svenska män satsar alltså sina liv mot risken för att människor i Rysslands omgivning ska förslavas under Putin. Eller att mänskligheten utplånas genom hans kärnvapenkrig.
Det vi ser är alltså en motsvarighet till modiga svenskars stöd till Finland under senaste världskriget. Som drygt 70-årig gubbe blir jag faktiskt stolt över att läsa att svenska ungdomar satsar sina liv mot Putin.
Motivering: för betydande insatser inom svensk statsförvaltning. Bild: Wikimedia.
Den svenska rättsordningen hotas ständigt genom politikers klåfingrighet. Än vill en statsminister inte lämna ut dokument på begäran av den statliga coronakommissionen. Än myglar ministrar med myndighetsföreträdare. Och den chef som tvingas avgå för en insats i sitt partis tjänst kan vara tämligen säker på pay-back i form av nytt fint jobb. Till och med nyligen som statssekreterare till just statsministern.
I detta nätverk kan tyvärr jurister spela viktiga roller för att legitimera att allt som sker är okej. Alltså en form av fiffel för att skydda makthavare. Dessa jurister ser alltså kamrater framför principer. Man blir därmed en person som den politiska klassen kan lita på. Man kan därför säga att de tillhör samma elit.
Ett exempel är Susanne Eberstein, en långtradarsosse med jur kand examen. En spindel i S-nätet med juristutbildning är synnerligen användbar, i stil med Bodström far, son och dotter (den sistnämnde chef på statsfinansierade SR). Eberstein är före detta riksdagsledamot, vice talman, ledamot av Domarnämnden och nu senast ordförande i Riksbankens fullmäktige. I denna roll pläderar hon för att ett Riksbanksbeslut om obligationslån till börsnoterade företag inte ska medföra jäv för Riksbankens chef och en annan i den högsta ledningen. Det visar sig att hon som kontrollör av Riksbanken godtagit en intern bankutredning som kommit fram till att jäv inte förelåg.
Som jurist får man lära sig att ingen som riskerar ha eget intresse i ett offentligt ärende ska delta i beslutsfattandet. Sak samma gäller faktiskt inom aktiebolag, ekonomiska föreningar, bostadsrättsföreningar osv. Bara ett hot om att man kan ha exv ekonomiskt intresse i ärendet gör att man måste anmäla jäv. Det räcker alltså med en potentiell risk.
Alltså har Eberstein brustit i sin roll som statlig kontrollant av korrekt beslutsfattande. Det är inte bara pinsamt utan allvarligt när jurister agerar som rättsstatens dödgrävare. Hon har uppenbarligen känt större ansvar för etablissemanget än för att peka på en felaktig handläggning.
Jäv är en fråga om skydd för rättsstaten. Eberstein borde alltså ha påtalat saken, även om det visar sig att beslutet – frånsett de jäviga – fattats med tillräcklig majoritet. Juridik är en fråga om höga principer än ostörd sammanhållning inom den politiska klassen. Låt därför Eberstein stå där i skamvrån med sin serafimermedalj i 12e storleken om halsen.
