Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Benzino Napaloni, Dictator of Bacteria (Jack Oakie). Wikimedia.
President Putin kvalificerar sig nu som ännu en makthavare i historiens skräckkabinett. Där omges han av Nero, Caligula, Hitler, Stalin, Mao med flera. För Putin betyder ett människoliv inget. Han tycks njuta över att se andra dansa efter hans pipa. Det innebär att hans ego förstoras.
Förklaringen är makt säger kanske någon. Ja, men innerst inne rör det sig faktiskt om rädsla. En våldshärskare känner väl till spelets regler. Detta gäller i synnerhet den som, liksom Putin, vuxit upp i Sovjetunionen och fostrats i Kreml. En diktator måste alltid räkna med att hans dagar är räknade och att slutet kan komma tvärt, som i Ceauseskos fall. Direkt från palatset till ändstationen, med andra ord. Det är denna rädsla som i sin tur gör att hänsynslösheten eskalerar. Det må gå hur som helst ifall jag inte får min vilja fram, tänker autokraten.
En liten tröst är att megalomaner på grund av sin rädsla ofta har ett svagt självförtroende. Detta sporrar diktatorn till än mer fokus på sin roll som envåldshärskare. Han ser nämligen inte fullt ut att många av de människor han styr föraktar honom och ser ledaren som en pajas. Efter Putins tid kommer medierna troligtvis att beskriva honom som en komisk person. Men inte ännu.
Världens ledare och folk deltar nu i ett stort och sorgligt drama. I Putins roll som diktator och samtidigt ett skrämt barn kan alltså vad som helst hända.
De väl kända begreppen kapital och kapitalism tar som bekant sikte på storskalig varuproduktion. I fokus står en metod för att producera varor via lönearbete, insatser av pengar och andra förmögenhetstillgångar samt med nyttjande av teknik samt olika former av energi. För den klassiska vänstern är definitionen känd och själva företeelsen – kapitalism – synnerligen oönskad. Kapitalets ägare har blivit hatobjekt.
Den nutida vänstern är mindre nogräknad och mer flummig. Utan att analysera fenomenet kapital närmare tycks man vilja använda begreppet som en negativ klisterlapp. Man har nappat på den franska sociologens Pierre Bourdieus begreppsbildning. Enligt honom ska nämligen samhällets olika sfärer analyseras med hjälp av bla begreppen ekonomiskt kapital, socialt kapital samt kulturkapital. Genom dessa verktyg (tillgångar enligt min mening) skapar människan en förståelse av sin egen sociala roll – ofta utan att själv veta varför. Teorin är tankeväckande. Men genom att (åtminstone) tre gånger använda ordet ”kapital”, som en synonym för mänskliga tillgångar eller individers förmågor, bidrar Bourdieu onekligen till en begreppsförvirring. Den sammanhänger sannolikt med hans kritik av den kapitalistiska samhällsformen. Jag menar alltså att ordet ”kapital” riskerar att brukas som ett tillhygge.
Många inom vänster gillar förstås detta skarpt. Under senare årtionden brukas även orden ”våldskapital” och ”erotiskt kapital” allt oftare. Vad dessa begrepp innebär är också högst oklart. Man får ett intryck att det sker i syfte att skapa just en form av oklarhet. Men även om det är något osäkert tycks tanken vara att peka på något negativt. I stället för att tala klartext om vilket våld eller vilken kärlek som menas, så kapslas samhällsfenomen in med hjälp av en klyscha. Och vad är då bättre än slänga in termen ”kapital” som representant för något som vänstern verkligen ogillar?
Mest använt är begreppet ”våldskapital”. Det tar som läsaren anar sikte på brottslingars våldsanvändning. Tanken tycks vara att kriminella gäng och klaner samlar på sig mängder av vapen och annan teknisk utrustning samt bygger breda nätverk via insamling av penningmedel i stor omfattning. Dessa resurser brukas på ett genomtänkt vis i och för brottsligheten. Genom att tala om det systematiska utnyttjandet av dessa olika resurser kan en rimligt god bild av kriminaliteten skapas. Men detta har förstås inget med kapitalistisk produktion av nyttigheter att göras. Brottsligheten ställer ju bara till våld och annat elände.
Begreppet ”erotiskt kapital” är svårare att förklara. Men det tycks ta sikte på människors utseende, dvs att en vacker eller trevlig framtoning ger personen ifråga en konkurrensfördel i samhället. Inte heller i detta fall rör det sig om kapital som produktionsfaktor, ty en individs utseende är inte egendom som kan avyttras och omsättas. Att utseendet kan användas till personens sociala och ekonomiska fördel eller nytta är däremot antagligen rimligt att utgå från. Men vad sjutton har det med erotik eller kapital att göra? Förutsatt att saken inte gäller prostitution. Till skillnad från våldskapital tycks dessutom den erotiska varianten ta sikte på något som är gott eller åtminstone oförargligt.
Att en kvinnas yttre attribut kan användas till hennes fördel är emellertid något som gravt retar nutidens feminister. Skönhet riskerar ju att peka ut biologiska företräden, som andra kan attraheras av. I de renläriga feministernas värld är detta tabu, dvs något ont, som döljer tesen om att könet enbart är en social konstruktion och inte något genetiskt. Detta kan enligt min mening förklara användningen av klisterlappen ”kapital”, som i de radikala vänsterns rörelser är en röd stoppknapp.
De två begrepp jag pekar på förefaller alltså vara röda banderoller. Med andra ord slagord som helt saknar något som har med kapital eller kapitalism att göra, annat än som ideologiska vapen. Alltså en metod att via infogandet av ordet ”kapital” dödskallemärka två fenomen som vänstern ogillar. Och på köpet försöka ta livet av västvärldens mest framgångsrika ekonomiska produktionssystem.
Dödskallemärkningen sker alltså inte för att klargöra fenomenen ifråga. Utan för att sprida dimmor om kriminalitet respektive kön. Vi talar alltså om två helt onödiga nya begrepp. Som främst är negativt politiskt laddade. Och som vänstern använder i sin vardagliga krigsföring.
