I Bulletin den 18/12 2021 lyfter Leif Erik Jarl det viktiga problemet att duktiga ledare saknas inom svensk politik. Han framför flera intressanta tankar om detta fenomen. Det finns förstås mycket att tillägga.
Huvudproblemet är rättsligt, dvs att den svenska Regeringsformen vilar på lösningar som skänker partier makt och därför inte ger väljarna tillräckligt utrymme för att peka ut personer som man själva anser vara goda ledare. Grundlagens regler bygger alltså på att partier ska styra den svenska demokratin, en lösning som ofta förekommer i västerlandet mångbefolkade nationer.
I och med att nationens statsvetare tyvärr inte så gärna dryftar annorlunda lösningar kan svenska medborgare lockas att tro att att alternativ saknas till val på partier. Men man behöver bara se på länder där val sker i valkretsar, där två eller flera kandidater tävlar om majoriteten röster (bara en av dem väljs), för att förstå att avsevärt större utrymme finns utomlands för väljare att själva utse sina politiska ledare.
Därmed inte sagt att ledarna med automatik blir mer beslutsfähiga, mätt i personlighet, utbildning eller livserfarenhet. Men min poäng är att en strävan efter ett ökat inslag av så kallad direkt demokrati öppnar dörren för att ge väljarna större inflytande över de politiska besluten. Tanken är att begränsa partivälden samt yrkespolitikernas inflytande genom att ge de enskilda medborgarna en möjlighet att göra ett friare personval. Därtill kommer inte minst rätten att välja en annan person vid nästa val om man är missnöjd.
En strävan efter ökad direkt demokrati innebär därför vidgade möjligheter att vid politiska val lägga en röst på viss person, i stället för på en valsdel med en lista med partinamn och en lång rad av kandidater som utsetts av partiet. Liksom vid val i enmansvalkretsar bör med andra ord medborgaren i framtiden tvingas rösta på en viss namngiven person – partimedlem eller inte – i stil med vad som idag sker i Finland. Att en sådan reform skulle vitalisera svensk demokrati är jag övertygad om. Även om det inte måste innebära att dugligare ledare väljs per automatik – risker finns givetvis – så ges den enskilde medborgaren en påtagligt ökad frihet och makt.
Det finns givetvis även andra lösningar för vidgad direkt demokrati. Klassisk är schweizarnas rätt att – om tillräckligt många vill – åstadkomma en tvingande folkomröstning om ett lagförslag som är på gång. Man kan också tänka sig grundlagsregler om rotation vid val till en politisk församling, i stil med att en tidsgräns uppställs för den valdes möjlighet till förlängning.
Enligt min mening är reformer av detta slag nödvändiga i Sverige. Det gäller nämligen att bemöta ett mycket vanligt folkligt missnöje med de politiska makthavarna. Landets ledande politiker måste därför ta itu med detta problem och inte bara ducka. De måste visa att man själva tror på tanken om en livligare demokrati. Kritiken mot en framväxande politisk klass måste alltså bemötas genom rimliga reformer för en modernare svensk demokrati.
När jag skriver detta vet jag tyvärr att mina ord blir en stilla bön om ett delvis nytt Sverige. Maktens män och kvinnor av idag vill – lika lite som gårdagens – släppa greppet över rikets tyglar och den goda försörjning som följer med positionen. Min bön innebär att många kommer att förlora sina politiska jobb.
Men jag är övertygad om att detta inte medför ett sämre framtida svenskt politiskt ledarskap. Inget talar nämligen för att dagens yrkespolitiker ges en överlägsen politisk ledarkompetens, genom att sedan gymnasieåren ha skolats i partiernas maktpyramider. En välutbildad eller livserfaren Svensson kan ha mycket mer att bidra med – särskilt om han eller hon har sitt mandat från ett personval och inte genom en fullmakt från partikansliet.
Torsten Sandström
