Under demokratins västerländska genombrott trixades det en hel del med juridiken i rädsla för den framväxande demokratin. Framför allt genom att straffrättsliga regler brukades mot fackföreningar och deras strejker och protestaktioner. Med rätta kritiserade arbetarrörelsen regler, som i stil med Munkorgsslagen och Åkarpslagen (från 1800-talets senare del) skapats för att motverka de anställdas fackliga och politiska aktioner. Men det är värt att notera att dåtidens juridiska fingerfärdighet skedde genom spel med tämligen öppna kort. Lagstiftningens antifackliga syfte stod klart.
I dagens Sverige duger duger lyckligtvis inte längre liknande brutala lagliga lösningar. Nu brukas juridiken mycket mer raffinerat för att nå de syften som politikerna anser är korrekta. Man kan därför tala om lagar för skens skull eller regler som tillkommit i legitimerande syften. Lagstiftarens ord blir sköna, medan den verkliga meningen är motsatsen. På så vis duperas de berörda och allmänheten. Man tror att lagen är god, men i själva verket skapas juridik för att dölja något eller åstadkomma status quo, dvs bara en liten ändring eller ingen alls. Kontentan är hursomhelst att lagstiftningen blir oklar och därför enkel för gemene man att tolka fel. Denna oklarhet strider mot rättsstatens princip. En nation under lagarna förutsätter givetvis att reglerna är rimligt klara.
Vid tillkomsten av medbestämmandelagen (MBL) – om någon idag minns denna författning – sa Olof Palme hör och häpna att det var fråga om den största lagreformen ”sedan den allmänna rösträtten”. Tala om stora ord och försåtliga drömmar! I själva verket var det bara fråga om en modernisering av reglerna om förhandlingar och kollektivavtal. Det påpekade kloka jurister. Men Palme visste bättre.
Ett vanligt fenomen avseende den nutida lagformen är lanseringen av oklara gummiregler, dvs generalklausuler, där lagens ord är hoppingivande, men tämligen intetsägande. I lagen om anställningsskydd, introduceras begreppet ”saklig grund” som krav för uppsägning av anställd. Själva innebörden framgår dock inte av lagens ord. Men i finstilta motivuttalanden. Där sägs att arbetsbrist i princip är en saklig grund, dvs omorganisationer, företagsnedläggelser och likande. Som hinder för arbetsgivaren kvarstår alltså enbart enklare misskötsamhet på den anställdes sida od. Det kan inte vara någon slump att upphovsmannen, socialdemokraten Carl Lidbom, undvikit att klargöra denna viktiga princip i själva lagtexten.
Ett annat återkommande juridiskt fenomen är att frågor som i grunden är starkt ekonomiskt och socialt laddade – och därför borde hanteras av politiker centralt eller lokalt – i stället läggs på myndigheters och domstolars bord. Typexemplet är Miljöbalken (MB) från 1998 som är ett exempel på en sk ramlag, innehållande ett mycket stort antal svepande regler om hur god den yttre miljön ska vara i vårt land. Men många av de viktiga detaljerna anges inte i MB, utan ofta genom i föreskrifter av myndigheter, framför allt Naturvårdsverket.
Resultatet har blivit att hundratals tjänstemän på olika myndigheter getts makt att bestämma över synnerligen viktiga frågor för enskilda, vilka tvingas till domstolsprocesser för att befria sig från byråkratsvärmarnas påbud. Och ytterst måste jurister på domstolar tolka miljöföreskrifter som egentligen främst är av politisk eller ekonomisk karaktär och inte direkt följer av MB:s ord. Vi har i nutid sett liknade exempel rörande juridiska tillstånd till investeringar i exv oljeraffinaderier, cementproduktion samt lantbrukares strävan att effektivare utnyttja sina åkrar och skogar. Det vi ser är införandet av en sorts planhushållning via gummiregler, som handhas av byråkrater och beslutas av domstolar. Alltså en storskalig planerad inskränkning i företagarnas rätt att utnyttja sin egendom. På så vis utarmas sysselsättningen på landsbygden – förstås under applåder från Mp-fanatiker boende i städerna.
En tredje variant innebär att en het politisk fråga fullständigt lämnas över till en särskild nämnd, med ledamöter som utses på politisk nivå. Nu tänker jag exv på den Granskningsnämnd som har till uppgift att exv pröva om inslag i SR och SVT är politiskt ”oberoende”. Nämnden har ingen makt att döma ut andra beslut än friande/fällande. Den kan inte heller självmant systematisk kontrollera – följa upp – vissa typer av inslag. Således inte heller utmäta en påföljd mot företagen SR/SVT i stil med bötesliknande skadestånd. I och med att nämndens ordförande handplockas från Högsta domstolen – på extraknäcksbasis – är det naturligt att frekvensen fällande beslut blir mycket låg. Denna lösning omhuldas uppenbarligen av många svenska politiker.
Granskningsnämnden blixtbelyser hur lagstiftning kan användas för att legitimera en politisk känslig verksamhet. Lagen säger att politiskt beroende rapportering i SR/SVT ska fällas. En stor grupp svenska medborgare – och några politiska partier – anser att ett betydande antal programinslag är lagbrott då de förespråkar vänsterns lösningar. Men lagens regler har formats – och tillämpas – så att endast mycket få ärenden i praktiken mynnar i fällande beslut. Det vi ser är således inget annat än en lagstiftning som ger sken av att rättvisa ska skipas.
Den som fördömer 1800-talets klasslagar bör enligt min mening vara synnerligen kritisk till nuvarande skenlagstiftning, som varken talar klarspråk eller främjar en demokratisk rättsstat.
Torsten Sandström
