Vad ska man säga om en svensk partiledare som inte ens kan placera in Gustav II Adolf i rätt århundrade och gissar på 1800-talet? OK, årtalskunskap är kanske inte ett tecken på begåvning. Men ändå måste en svensk partiledare ha ett allmänt hum om Sveriges historia, menar jag. På så ¨vis att viktiga historiska skeden kan pekas ut. Onekligen är den svenska sk stormaktstiden ett sådant tidsskede, oavsett vad man tycker om Gustav II Adolfs blodiga krig och hans brutala offrande av tusentals svenska bondsöner på Europas slagfält.
Den som inte kan det rätta svaret – 1600-talet – saknar alltså central historisk kunskap. Hur ska en sådan person kunna ta ställning till viktiga samtidsfrågor av betydelse för landets medborgare? Hur kan en sådan person förstå Sveriges egna frihetsintressen i ett alltmer federalt Europa? Hur ska en sådan person kunna förstå den elakartade nutida svenska byråkratins rötter, ifall man saknar grepp om Oxenstiernas system från denna tid? Eller betydelsen av studier i folkrätt som expanderade under och efter kung Gustafs otäcka krig? Eller för den delen uttrycket Die dummen Schweden, som myntades vid denna tid i ett Tyskland fullt med svenska bondpojkar med vapen i hand? Osv.
Svaren blir pinsamma för Annie Lööf. Men förmodligen är hon oberörd över att hennes populistiska satsning på medverkan i frågesport på teve slutat i ett magplask. Hon förefaller nämligen förblindad av sin egen persons förträfflighet och sina egna maktambitioner. Medan hon ägnat sig åt att bygga ut sin familj har hon i två val överlämnat den politiska makten åt Socialdemokratin. Och hon förefaller att njuta över rollen som kungamakare i svensk politik.
Med en smula allmänbildning hade hon förmodligen visat större klokhet och ödmjukhet. Då hade Sverige inte behövt notera de åtta förlorade politiska år som nu passerat.
Torsten Sandström
