Det sena 1800-talets stora fråga rörde omvandlingen av Sverige från ett ståndssamhälle till en demokratisk industristat. Ståndsmaktens avskaffande, allmänna val, näringsfrihet, arbetarskydd och folkskola blev förenklat resultatet. Stegvis trädde ett svenskt medborgarskap fram för alla vuxna. Systemet innebar att varje myndig person skulle ha samma juridiska rättigheter och skyldigheter. Sverige förvandlades på så vis från ett auktoritärt förmyndarsamhälle till en demokrati, där varje medborgare hade samma ställning i rättslig mening. Att stora skillnader mellan medborgarna i praktiken ändå blev kvar sammanhängde med att ägandet av industrier och mark stannade i ett fåtals händer. Dessutom levde en åldrig kulturell syn kvar på över- och underklass samt också sega relationer inom familjen.
Medborgarsamhällets framväxt är enligt min mening den viktigaste händelsen i de senaste 200 årens svenska historia. Till största delen avspeglas den i juridikens värld. Friheter för var och en att yttra sig, bilda föreningar, organisera möten, sluta avtal och till sist rösta gav individerna muskler. Staten och kommunerna tvingades behandla alla lika och enligt rådande lagstiftning. Vidare hade medborgarna möjlighet att vid domstolar genomdriva sina rättigheter mot privata och offentliga makthavare. En enskild gavs också möjlighet att skaffa sig utbildning. För den med rätt kompetens stakades på så vis vägen till en klassresa ut. Medborgarnas rättigheter bevakades av fackföreningar, frikyrkor, föreningar för nykterhet och många andra organisationer, som gav individernas liv mening och skydd under en hårdhänt industrialisering.
Kronan på verket blev det välfärdssamhälle som växte fram i spåren av många lagreformer. Detta bygger på en delvis ny syn på de enskilda medborgarna. Makten att via riksdagen beskatta svenska folket blev ett vapen i hand på vänstern att köpa röster från medborgare som saknade kompetens, förmåga eller vilja att själv försörja sig. I sin ungdom drev S-partiet välfärdens frågor med balans och försiktighet. Klassisk är Gustaf Möllers – i och för sig något demagogiska – uttalande om ”att varje slösad skattekrona är en stöld från folket.” Beskattningsmakten användes hursomhelst med försiktighet.
Idag är Sverige milsvitt ifrån Möllers ideal. Jag vill påstå att S-partiets röstköpsanda har gjort det svårt även för partier till höger att driva en återhållsamhet skattepolitik. Hursomhelst har följden blivit ett storskaligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Stora offentliga myndigheter under inkompetenta politikers ledning förmår inte längre hushålla med offentliga medel. Resultatet har blivit en gigantisk miljardrullning. Den syns tydligast inom landstingens vårdapparater. Men även i stora statliga ämbetsverk, med arbetsförmedling, försäkringskassa, SIDA i spetsen. Även i mängden myndigheter med vackra svåruppfyllda målbeskrivningar. där resultaten i allmänhet varken kontrolleras eller uppfylls. Hundratals sådana korstågsmyndigheter har sett dagens ljus.
Klyftan mellan skattebetalare och bidragstagare har i grunden förändrat Sverige. En allt större grupp individer i produktiv ålder försörjs av andra, på grund av att de vid valurnan kan rösta för att mjölka pengar av andra. Man kan därför säga att idealet om samma medborgarskap för alla som rättsstatens bas håller på att holkas ur. Dessutom visar politikerna en tendens att ersätta den nyttiga medborgaren som samhällets nyckelfigur med nya favoritsubjekt. För dessa skrivs lagregler. Till dem slussas makt. Och pengar. Tydligast syns denna tendens avseende reglerna för invandring till Sverige. Även nyanlända utan medborgarskap ges rätt att delta i kommunala val efter tre års folkbokföring i landet.
Tendensen syns också i den missnöjesrörelse som främst akademiskt utbildade kvinnor driver. Deras bevisning om kvinnans nutida diskriminering är tämligen tunn. Enskilda dystra manliga exempel lyfts via resonemang om strukturer upp till naturlagar. På grund av feministernas maktposition har många nya lagregler skapats, som inte tar sikte på alla medborgare såsom förr, utan avser att favorisera det ena könet: kvinnan.
En liknande positionsförskjutning sker till förmån för en rad andra subjekt. Jag tänker exv på individer inom gruppen hbtq, barn och rader av olika minoriteter. Visst utsätts personer inom några av dessa grupper ibland för våld och diskriminering. Men det finns redan åtskilliga straffrättsliga regler mot allvarliga övergrepp. Även här möter vi olika varianter av strukturtänk, som upphöjer enskilda individers problem till samhällsmönster.
Satsningen på skilda grupper av individer tränger naturligt nog undan problem som rör centrala samhällsfrågor, såsom exv bostäder, vård, kriminalitet samt kunskap och ordning i skolan. Här finns medborgarnas verkligt stora problem i dagens Sverige. Men en påtaglig tystnad råder tyvärr från de politiska makthavarnas sida. Många av dem tycker att sådana dimridåer är bra. De nysvenska prioriteringarna – fokuseringen på identiteter – tar alltså över och får stor scenplats. Följden blir att nationens strukturproblem glöms bort.
Regler skrivs som upphöjer svepande folkrättsliga regler – exv Barnkonventionen – till allmän svensk lag. Medan medborgarna våndas över en svensk skola i upplösning prioriterar staten barnens rätt. Så att lärare jagas till domstol för att de tagit hårt i uppstudsiga och provocerande elever. I framtiden kommer vi nog att få se hur djurens rätt blir ytterligare en attack mot det svenska medborgarskapet. Redan idag förbjuds bönder hålla en ensam häst i sitt stall.
Som framgått innebär denna nya juridiska fragmentarisering att det viktiga medborgarskapet avrustas. Från att ha varit navet i nationens demokrati tillförs flera konkurrerande poler. Idén om en medborgare en röst skjuts åt sidan genom att vissa subjekt ges en rättslig särställning. Detta innebär ett hot mot demokratin, som inte bygger på att fenomen eller roller som kön, barn, invandrare eller djur ska ges en prioriterad juridisk ställning. Det är medborgarna som ska agera och bestämma!
Torsten Sandström
