Det är inte klokt att socialdemokraterna försöker marknadsföra Malmö kommun som en politisk idol och föregångskommun, bara för att orten fortfarande är i S-partiets tyglar. Okej att Malmö lyckats ta sig upp ur rostbältets följder, efter stora industriföretags nedläggningar och en förfulande stadsplanering för bilismen. Men de som hyllar Malmö kommun skönmålar å det allvarligaste.
Kommunen har enorma problem med integration av horder av nyanlända. Tusentals familjer försörjer inte sig själva utan genom offentliga bidrag. Dessutom tillhör dödligt våld vardagen. Och från stökiga skolor i vissa stadsdelar strömmar elever med svaga betyg. De som hyllar multikultur vill inte se överdrifterna i Malmö. Här finns inte något att skryta över?
Vidare är det fullt klart att Malmös politiker inte klarar kommunen på egen hand. Kommunen har utgifter på omkr 24 miljarder kronor per år. Av dessa betalar de egna skattebetalarna bara 14 miljarder, dvs enbart 58%. Det är alltså vad kommunalskatt och liknande inbringar kommunen årligen från medborgarna. Resten, dvs 42 % av vad kommunen kostar í drift betalas av andra, dvs omkring 10 miljarder kronor per år. Den största delen betalas av staten genom generella stöd och riktade statsbidrag. Medborgarna i exv Stockholm, Danderyd och Lidingö tvingas varje år så för tillsammans 300 miljoner kr i bidrag till fattighuset Malmö. Är detta något att skryta över?
Det vi ser är således en kommun som lever över sina tillgångar och tvingas leva på gåvor från utomstående. Det är tydligt att många invandrare söker sig till detta multikulturella fattighus. Och den röstköpande sosseregeringen betalar omkring 10 miljarder för att hålla sina kommunalråd i Malmö om ryggen. Är detta något att skryta över?
Nej, det är det verkligen inte. Röstköp tillhör demokratins avigsida. Men det är Sverige 2021 i blixtbelysning. Ett röstköpande S-parti försvarar det fattighus i Malmö, som man själv bygget och nu befäster.
Torsten Sandström
