Efter sju timmar som statsminister – den första kvinnliga – avgår alltså Andersson. Hennes redan svaga regeringsunderlag har spruckit. En maktsugen Andersson får en käftsmäll som heter duga.
Det tragikomiska är att hon raskt säger sig vilja ställa upp som ledare för en ministär med bara sossar. En skakig ministär som ska förvalta motståndarnas budget. I ett läge där kritikerna är vida mer talrika i Riksdagen än hennes tydliga vänner.
Skeendet visar i blixtbelysning S-partiets fascination inför makten över staten. Det är alltså inte fråga om växling vid makten och att bredast möjliga stöd i Riksdagen ska eftersträvas för att forma en Regering. I så fall borde Andersson överlämna regeringsmakten till oppositionen.
Det vi ser är något av demokratins sönderfall Sverige. Vi ser ett maktgalet S-parti som till varje pris är beredd att med skattebetalarnas pengar köpa stöd från alla politiska håll, bara för att just kontrollera makten över statsapparaten. Det rör sig om en politisk tombola som definitivt inte väcker respekt hos breda lager av väljarna. För skattetrötta svenskar – särskilt den minoritet som varje år betalar stor skatt till staten – är det utmanande att se hur sossarna använder deras pengar för att köpa röster hos dem som nästan inte betalar mer till staten än avgiften för moms.
Detta är Sverige 2021. Ett land med rader av strukturproblem. I eländet där leker landets första kvinnliga statsminister statsman. Det imponerar verkligen inte.
Torsten Sandström
