Vi lever just nu i en märklig politisk tid. Det som oroar mig är att svenska politiker och medier inte öppet funderar över vad de ställer till med. Läsaren anar kanske vad jag syftar på, nämligen det storskaliga frälsningsmöte som pågår varje dag på temat ”hållbarhet”. Just nu reportage dygnet runt om förhandlingar i Glasgow mellan tusentals ditflugna deltagare från hela jordklotet (i tider av flygskam). Det ceremoniella spelet är högt uppskruvat.
Mötesdelatagarna framställs som frälsare som kämpar för civilisationens överlevnad. Det gäller att sätta ett avtal på pränt före ett visst klockslag, precis som skeenden i atmosfär och i djupa vatten effektivt kan regleras med pennstreck i en världsekonomi som i huvudsak baseras på fria marknader. Reglerande avtal blir oerhört svåra att kontrollera och sanktionera, om det nu inte bara är ihåliga löften, konflikter och skräck som blir följden av avtalen i Paris och Glasgow. Trots att påtaglig osäkerhet råder om uppvärmningens omfattning och orsaker framställs krisen som ett faktum. Svåra strategiska beslut skyndas fram i stället för under lugna kritiska former.
Nu ska inte läsaren tro att jag är skeptisk till att mänskliga utsläpp från kol, olja och gas skadligt kan påverka människans klimat. Kruxet är hur stor betydelse CO2 egentligen har (den har nämligen även positiva effekter som termen växthusgas pekar på). Såklart är även jag alert, i egenskap av gammal gröna vågare, jägare, svampplockare och vandrare med hund i skog och mark. Så visst har jag stor förståelse för att det gäller för människan att hushålla med naturens resurser. Men ett öppet samtal om ekonomiska behov och miljörisker har ändå största prioritet.
Det vi ser i nutid är inte det fria kritiska samtalet. Enligt min mening möter vi motsatsen. Nämligen en hysterisk skräckpropaganda som – liksom texten till det klimatavtal som nyss nämnts – kokas samman genom tolkning av i huvudsak ett ord: hållbarhet. Varje sekund förklaras därför att förbränning av X är ohållbart, att tankning med skogsråvaror (som också släpper ut CO2 vid förbränning) däremot är hållbart, att minskningen av gammelskogen leder till utrotning, att strandnära bebyggelse hotar människor och biotoper osv. Allt presenteras som om de vore vetenskapliga sanningar av högsta dignitet. Den som bara undrar påklistras epitetet: klimatförnekare. Det vi ser påminner om en häxprocess.
Det är detta enögda och oklara synsätt som skrämmer mig, genom att det upptar stor plats på dagens samhällsarenan. Nästan ingen politiker höjer rösten med en kritisk undran. Det är självfallet allvarligt att hållbarhetshysterin stänger ute viktiga diskussioner om alternativ till fossila lösningar. Tystnaden om behovet av svensk kärnkraft är skriande – nyss har dessutom två reaktorer stängts ned – medan man i Frankrike planerar för det enda vettiga, dvs utbyggnad. Trots att elpriserna i södra Sverige rusar möts energikrisen med naiva förhoppningar om att vindkraften ska lösa det ökande behovet av elektricitet som den svenska industrin ropar efter.
På bordet står också en rad svenska ödesfrågor, tillsammans med landets gamla strukturproblem. Men om dem hör man nästan inga krissignaler. Det det tycks nämligen bara finnas plats för en enda tolkning av det flummiga mantrat hållbarhet och det tar sikte på diffusa miljöhot. Det är denna närmast religiösa dogmatik som skrämmer mig. Jag oroas av att syftet med det trosvissa budskapet verkar vara att dölja miljöfrågans och alternativa problems komplexitet. För de troende finns det bara en enda korrekt politisk linje och det är klimatets hållbarhet. Därför används tesen: om osäkerhet råder höj rösten!
Denna allvarliga ensidighet i debatten riskerar att få kolossala följdverkningar. I det kloka samhället placeras olika ägg i samma korg och inte bara ett enda. En diskussion om flera olika samhällsbehov respektive hotbilder maximerar möjligheterna för framgång. På så vis leder den inskränka svenska debatten till framväxten av ännu mer dogmatik och okritiska lösningar. För detta bär många av landets politiker och journalister ett synnerligen tungt ansvar.
Slutligen menar jag som jurist att hållbarhetsdogmatiken hotar den svenska rättsstaten. Det lagstiftas för glatta livet och till stora samhällskostnader med Mp-politiker som överstepräster. Tusentals offentliga tjänstemän och representanter för miljöorganisationer agerar dagligen officianter vid hållbarhetens dimmiga altare. Och miljöjournalister – som har kritisk rapportering som samhällsuppgift – blåser under scenariot av samhällets snara undergång. Tro och flummiga lösningar ersätter ett förnuftigt utnyttjande av statens resurser. Oklar ramlagstiftning blir resultatet.
Torsten Sandström
