Som bekant har Sverige tjogtals med allvarliga strukturproblem. Och vad gör nationens ledande politiker i dagarna? Jo, för att sossarna ska tillåtas regera vidare i orubbat bo så köper man sig förlängd regeringsmakt för stora pengar, som skattebetalarna givetvis tvingas står för. Feta byten ges såväl C- som V-partiet. Böndernas parti får två av sina klassintressen tillgodosedda, dvs friare användning av marken i och kring skogar och sjöar. Det kan vara välmotiverat, men skulle bättre och mer logiskt kunna åstadkommas genom en regering under Kristersson. Vad V-partiet får i belöning är ännu oklart, men att det blir fråga om stora pengar för ett skattetrött svenskt folk står klart.
I svåra tider för nationen så söker alltså sossarna och böndernas C-parti stöd från det V-parti som delvis ännu måste ses som kommunistiskt. Åtminstone enligt V:s egna ungdomsförbund, som målar upp kommunism som sköna framtidsdrömmar och ideal i sina stadgar. På så vis är Sverige ett av få länder som under 2000-talet har en regering som backas upp av kommunister.
Störst ansvar för detta svenska elände bär C-partiet. Man struntar i nationens svåra problem för att ro hem en egoistisk reform för sina egna bondeväljare (dvs inte ens en procent av befolkningen!). Det vi ser är inget annat än ett svek mot allt tal om en borgerlig marknadspolitik. Bondeförbundet agerar enligt ryggmärgen. Och kohandlar liksom förr med sossarna, som alltid låter skattebetalarna finansiera sina politiska maktanspråk. Det vi ser är såväl galet som uselt.
Torsten Sandström
