Enligt min mening är en reglerad invandring något som allmänt sett är gott för ett samhälle. Alltså delvis nytt blod, nya seder, ny arbetskraft samt en utsträckt hand till människor som vill jobba för att få det bättre.
Men kruxet är just kontrollen över invandringen, dvs att se till att den anpassas till mottagarnationens förmåga att inlemma de nyanlända i ordnade former. Detta genom rimligt ekonomiskt stöd samt åtgärder på arbets- och bostadsmarknaden, i skolan samt inte minst genom en kulturpolitik i anpassningens tecken. Men detta har Sverige som bekant gravt misslyckats med under de senaste decennierna, något som syns i dödliga våldsbrott, bidragsberoende, boendemisär och många andra problem. Min vision om det öppna samhället är alltså direkt kopplad till en förnuftig reglering av invandringen till nationen – inte till en asylrätt, där de som vägras medborgarskap ändå blir kvar i landet i tämligen eländigt utanförskap.
Jag menar att svenska politiker har kört fast i en förlegad syn på invandring, som kopplad till en rätt till asyl. Alla som vill komma till Sverige kan inte ges plats. Detta är ett faktum i och med att många, många av de som vägras asyl ändå blir kvar i landet. Detta har försatt Sverige i limbo.
Till den svenska naiviteten hör också en okunskap om hur makten verkligen ser ut i många utvandrarsamhällen, där människor som vill fly vistas. A propå allvarliga klanslagsmål i det fredliga Lund häromdagen menar jag att diskussionen om invandringen måste ta hänsyn till kulturella förhållanden i de länder vilkas invånare önskar utvandra.
Det är framför allt två fenomen som ofta glöms av dem som glatt ropar på bibehållen asylrätt. Det ena är att många asylsökande inte har förstått den västerländska rättsstaten och de krav som den ställer på anpassning till demokrati och västerländsk stil. I stället lever alltför många asylsökande kvar i sin gamla klankultur, där stammen utövar makt och skipar rätt – inte staten. I västerlandet har däremot staten och domstolarna som bekant ett monopol på våldsmakt. Men klanerna litar i stället på sina egna hövdingar och traditionella mönster för auktoritet. Det tycks vara allvarliga motsättningar av detta slag som vi ser i dagens Lund, i form av slagsmål och grovt våld på gatorna. Inom klanernas ideologisfärer finns följaktligen inte ens utrymme för att betrakta sjukhuset som fredad plats (vilket syntes på Universitetssjukhuset i Lund). Klanens makt är allenarådande. Detta synsätt har sin historiska förklaring. Men det är något som kraftigt försvårar integration i ett modernt samhälle av svenskt snitt.
Det andra fenomenet rör synen på religionen. I den moderna demokratin råder som nästan alla vet valfrihet i trosfrågor. I klanernas samhälle är det däremot stamhövdingarnas åldriga val som gäller. Vad gäller kampreligionen islam skapar detta ytterligare problem för en modern stat att ta emot nyanlända. Nu är det inte bara klanen utan olika prästerskap som ska bestämma över de nyanlända. Betänk att det utlovas himmelska löften åt de som brukar våld för främjande av islam.
De två kulturfrågor jag lyft är nära nog tabu att diskutera i vårt land. Klaner ses av svenska politiker som grupperingar av ekonomiskt eftersatta. Och islams maktyttringar vill politikerna till råga på allt skydda genom tal om religionsfrihet. Båda synsätten är farliga enligt min mening. Klanerna är något främmande och ont allmänt sett. Och islam erkänner ingen annan makt eller religion fullt ut. I vårt land bör därför religionsfrihet enbart gälla för den som accepterar rättsstatens överhöghet. Punkt slut.
En förnuftig invandringspolitik kräver därför ett öppet samtal för och mot inlemmandet av nyanlända. Alltså en form av reglerad invandring som liknar ett kvotsystem och inte en fri rätt till asyl vid nationens gräns. En öppen debatt omfattar även en rad frågor som idag kringgärdas av politiska dimmor, såsom klanmakt och islams krav på överhöghet. Först när alla för- och nackdelar med invandring kommer upp på bordet kan rimliga beslut fattas.
Torsten Sandström
Publicerad även i Bulletin.
