Uppdrag granskning i SVT 1 klargör hur den ledande S-politikern Annika Strandhäll vänder kappan efter vinden. Först står hon bakom en snävare politik rörande utbetalning av sjukpenning pga skenande kostnader. När det sedan blir folkstorm sparkar hon Försäkringskassans generaldirektör Regler – tillika en förmodad partivän – för att på så vis utse en syndabock. Bondeoffret gav Strandhäll en möjlighet att skifta politik, tillbaka till mer generösa bidrag till personer som anser sig sjuka.
Som politisk broiler agerar Strandhäll kallhamrat. Först står hon bakom tuffare krav mot dem som sjukanmäler sig. När det blir politiskt tumult inom S-rörelsen byter hon raskt fot. Sjuka klappas då på axeln av Strandhäll och generaldirektören sparkas brutalt. För Strandhäll innebär inte mänskliga relationer ett dyft. Hon agerar som en politisk svängdörr och struntar totalt i andra förhållanden (och människor) än det egna partiets och hennes egna privata intressen.
Medialt blånekar hon. Det är sådana partiföreträdare som Stradhäll som medför att S-partiet har sin framtid bakom sig. Kloka människor genomskådar Strandhälls cyniska spel. Att hennes agerande givetvis måste ha stöd från statsminister Löfven gör saken än värre. Som sagt är S-partiets framtid som maktparti – enligt min mening – mörk. Fokus på makt över staten är så stark att alla mänskliga krav på rakryggat agerande faller platt till marken.
Dessvärre har S genom sin principlösa bidragspolitik skaffat sig en makt över den svenska väljarkåren. Så fort partiet tycks förlora greppet så byter man politik och blånekar att man tidigare tyckt något annat, samtidigt som bidragen sprutar för att skymma sikten. Då använder man ministrar som Strandhäll för att charma väljarna: med blicken rakt in i tevekameran ler hon och skyller sin egen politik på andra.
Det vi ser är bedrövligt. Men det är också exempel på förakt för nationens medborgare. Dessutom spiller hennes flykt från sanningen över på hennes nuvarande sambo, som till råga på allt råkar vara svensk justitieminister. ”Sååådan är sociaa-lismen…”
Torsten Sandström
