Svenska medier rapporterar förhållandevis sparsamt om de mycket stora gatudemonstrationer som i dagarna skett i Havanna mot det kommunistiska styret. Hundra tusen människor sägs ha protesterat vilt runtom i landet. Varför denna mediala dimma? Varför har det svenska UD ännu inte uttalat sig och tagit avstånd från dikturens Kuba?
Svaret är enkelt. För vänsterns politiker och journalister kommer demonstrationerna som en chock. För dem är den kubanska regimen fortfarande närmast ett socialt föredöme, trots åratal av oppositionella i fångenskap, en ekonomi på knä och en politisk bankrutt ledning genom familjen Castro och dess efterföljare. Kulturvänstern har i decennier spritt en romantiserad bild av Kuba – trots år efter år av politiskt förtryck. Det är kommunismen som ideologi eller princip man håller av. Även om den överallt leder till samhällen i sönderfall.
Särskilt pinsam är situationen för V-partiet som i det längsta kramat Kuba och Venezuela. Många partihöjdare från V har under många år idylliserat den kubanska regimen av våld och förtryck. Sambaretorik slår ut en kritisk analys.
Men även S-partiet har ett bedrövligt förflutet i frågan. Olof Palme och Pierre Schori tillhör gänget som kramat diktatorn Fidel Castro. Även Sida. Under 2020 har Sida skänkt Kuba 27 miljoner i bistånd. På organisationens hemsida uttalas viss kritik, men i synnerligen återhållsamma ordalag. Och till bara för några år sedan betalades par till den blodtörstige Ortegas Nicaragua och till Venezuela, under diktatorn Maduro.
Jag menar att vi även i Sverige ser politiska tendenser som påminner om Kuba. Givetvis inte genom fängelser och allmän misär. Men genom en ideologiskt tung politik, med inbyggda principer som medför att nationen inte lyckas lösa gamla problem, utan ofta staplar nya på hög. Ett samhälle där vänsterns principer dagligen förgylls i många tunga medier, även om alla klartänkta vet att de inte funkar utan att det krävs sakliga samtal och kompromisser på samhällets frihetliga sida.
Torsten Sandström
