Löfvens regeringar har länge levt på övertid. Som en vålnad klamrar sig han och S-partiet fast vid makten. Hittills har han fått intensivvård från spillran Mp och det liberala partiet C in spe. De har tisslats och tasslats – löften har getts eller missförståtts – och även enskilda riksdagsledamöter har bjudits in. Allt för att S-partiet aldrig frivilligt lämnar ifrån sig den politiska makten.
När en demokratisk ledare närmar sig vägs ände måste den rimligaste lösningen vara att utlysa val, så att politikernas huvudmän får bestämma. Så uppfattas åtminstone saken i många civiliserade nationer. Även om det bara är ett år kvar till nästa ordinarie val så är en runda vid valurnan utan tvekan den modell som är mest gynnsam för folket. Det vill säga att låta nationens medborgare få bestämma framtiden. Detta vågar inte S-partiet.
Det är rentav skitsnack att folket inte vill gå till valurnorna. Eventuella opinionssiffror om en ovilja att rösta är enkla att manipulera. Regeringens politiker har dessutom under några veckor sysslat med propaganda just mot extraval. Lika fånigt är det att påstå att ett nyval blir kostsamt. Men demokrati måste vara något dyrbart. Och jämfört med de fabulösa skänker som SIDA varje månad skickar iväg till utlandet – med ytterst osäker framgång – är pengar till att hålla val en droppe i havet.
Vägran att utlysa nyval är ett hån mot demokratins idé. Komiskt nog avspelas detta i SVT:s ceremoniella sk Almedalstal, se bilden. I fokus för teves kamera syns en av flera politiska officianter. Sedvanliga begravningsblommor exponeras stelt i bakgrunden. Buketter och kransar pryder två kistor, innehållande spillrorna av en svensk demokrati.
Visst följer ritualen i Riksdagen för att utse statsminister den svenska Regeringsformen. Men inte demokratins idé, dvs att fråga folket. Det vi ser är ytterligare ett exempel på den stora svenska rädslan för direkt demokrati. I stället för att uppmana folket till engagemang så klamrar de valda politikerna sig fast vid kistorna på Almedalens virtuella begravningsplats.
Om hundra år kommer landets historiker antagligen att tala om den svaga regeringsmakten 2014 – 2022. Alltså om hur delar av den politiska klassen hållit lekstuga om nationens många strukturproblem. Temat i historieböckerna kommer sannolikt att vara ”åtta förlorade år för Sverige”.
Nu kivas partierna återigen om vem som ska stödja vem då det råder dött lopp. Och C-partier har ännu en gång lyckats få stöd från S för vanliga bondefrågor som bara rör några promille av partiets väljarkår. Som små barn säger det ena partiet att det andra inte får tala med det tredje. Ändå har S förhandlat med en enskild kommunistisk vilde för att rädda hennes röst.
Dansen har förts av ett S-parti på mångårig tillbakagång. Ett parti som för att hålla sig fast vid regeringsmakten lyckats med att beskriva ett högerpopulistiskt parti som rasistiskt, i ett läge då S är medvetet om att man normalt (!) kan luta sig mot det svenska kommunistpartiet (med rötter i Stalins miljoner mordoffer).
Det vi ser är en tragisk svensk jordfästning. Att den sänds av statens sk oberoende medium är ett hån. Det vi ser är vänsterceremoniernas Sverige. Public service säger PK-folket. Skattefinasierad propaganda säger jag.
Torsten Sandström
