Betongpolitikens S-parti börjar ladda upp inför valåret 2022. Same procedure as every year, säger S-grevinnan som placerats som finansminister. Allt är som förr. Allt är förutsägbart. Enda skillnaden är att Bonniers press nu i huvudsak backar upp S, pga rädslan för SD.
Prio nummer ett för S-partiet är bestämma vilka skatter som måste höjas, så att ytterligare bidrag kan utlovas för köp av väljarnas röster. Systemet med röstköp är eländigt. Det säger inget om människors behov. Bara att man gärna ta för sig om andra tvingas betala. Detta är S-partiets livselixir – takt lugn andra ska betala för dig.
Direkt hamnar S på fel spår. Alla förnuftiga reformer måste nämligen starta med att se över staten s utgifter. Här finns miljarder att spara, varom mera snart. Sedan måste Sveriges många gamla strukturproblem angripas. I så fall måste en skatteomläggning rörande boende vara den absolut viktigaste frågan. Detta innebär en rimlig höjning av fastighetsskatten med en inriktning som bidrar till att hålla tillbaka prisstegringar på villor och bostadsrätter. En del av skatteintäkterna bör användas till att sänka skatterna på arbete. Att ränteavdragen bör tas med i bilden verkar naturligt – varför ska just dessa privata utgifter dras av från löneinkomster? En förändrad beskattning här kan bidra till att frigöra stora pengar, som i form av bostadsbidrag kan brukas för en friare hyressättning på det äldre beståendet av hyresfastigheter. Speciell beskattning av tanke och bostadsföretag bör övervägas.
Men inget av detta vågar S-partiet. Räddhågset vill finansgrevinnan i stället höja beskattningen av sparande i aktier på ISK-konton. På så vis kan hon slå på trumman mot kapitalägare och finansfurstar i syfte att vinna billiga politiska poäng. Och så slipper hon spara, dvs skära i statens tjocka fläsk. Följden av en högre skatt på investeringssparfonder (ISK) blir förstås en signal om att sälja aktier och köpa villor, bostadsrätter och konst. Alltså rena dårpippin. Nyttigt sparande i aktier, dvs i företag och produktion, ersätts alltså av ytterligare spekulation på marknaden för villor, borätter och lyxföremål.
Det vi ser är en S-minister som i sanning satsar på vänsterpopulism i stället för förnuftig samhällsstyrning. Hon talar om att tillväxten av förmögenheter i Sverige är en form av orättvisa. Men det är i själva verket bristen på ett bredare utbud av bra bostäder – dvs en marknad för hyresboende – som är den stora orättvisan i landet. Men en reform här klarar inte S av utan att stöta sig med Hyresgäströrelsen. Ok, att nybyggda bostäder nu tycks hamna utanför Hyresgäströrelsens dödsgrepp, men 99% av alla hyreshus blir ändå kvar. Då reformer rörande boende och beskattning uteblir anfaller hon i stället mot sparande i aktier. Av rättviseskäl, heter det. Hon menar att aktieägarnas välstånd är något ont, som måste angripas. Och med de höjda skatterna ska röster köpas av dem som längtar efter nya bidrag, alldeles oavsett om deras behov är akuta.
Köp av politiska röster genom bidrag har skett sedan antiken. Så S-partiet sysslar med en skattepolitik som måste anses som föråldrad. Varje klok skattereform måste som sagt starta med att se över möjligheterna att spara i nuvarande statsbudget på omkring 1000 miljarder. Att spara 200 miljarder, dvs 20 % måste kunna ske i en handvändning. Men inte vågar S sparka statsbyråkrater eller dra ned biståndsutgifterna till hälften (dvs fransk-tysk nivå). Partiet riskerar nämligen förlora röster hos partianhängare och statsanställda. Därför hörs inte ett knyst från finansgrevinnan om möjligheten att skära i statens utgifter. I stället gäller det att klämma åt de personer som sparar och bidrar till företagsamhetens utveckling.
Som slukare av svenska medier förfäras jag över det naiva medhåll som vänsterns journalister skänker grevinnans krav på ökad beskattning av aktier. Det är enkelt att förstå att många journalister själva önskar berika sig genom att köpa bostäder. Att klämma åt sparare på börsen är däremot ett hjältedåd för sanna vänsteranhängare.
Därför måste konstateras att svensk vänster och svenska medier valt en uppenbar politisk återvändsgränd. Det vi ser är alltså eländes, elände …
Torsten Sandström
