Under senare år har politiker och medier valt en delvis ny väg att mörka ett öppet och sakligt samtal om viktiga frågor. Det är mycket intressant, men farligt. I stället för att peka ut konkreta samhällsproblem och objektivt diskutera för och emot konkreta lösningar eller förklaringar har frågeställningarna kapslats in bakom diffusa principer, som till det yttre kan verka trygga. Idén är att en analys av orsak och verkan skjuts åt sidan, varefter intetsägande och försåtliga begrepp förs in i debatten.
I miljödiskussionen talas därför inte om att det finns (åtminstone) två läger av klimatforskare som tolkar uppgifter om orsakerna till atmosfärens uppvärmning delvis olika. Nej , medier och politiker talar i stället om ”försiktighetsprincipen”. På så vis kan den ena sidan av forskarsamhället – den tvärsäkra och politiskt väletablerade – tillåtas diktera samtalet. Dörren stängs följaktligen för andra sidans forskare, utan en öppen diskussion. Och på så vis växer den enastående ”klimathets” fram som vi skådat sedan år tillbaka. Stor oro sprids över ett orsaksfenomen som kanske inte ens existerar i vetenskapens värld till den grad som trumpeteras ut. I ett meningsutbyte som jag haft med den politiska chefredaktören på Bonniers tidning Sydvenskan, Heidi Avellan, bekräftar hon att tidningens intensiva krisbevakning av klimatet beror på ett redaktionsbeslut som baserats på just försiktighetsprincipen. Avgörande är alltså inte sanningen om CO2, utan ett av mediet beslutat ”försiktigt” ställningstagande till eventuella risker. Och som sagt, dörren stängs för en öppen diskussion i saken.
På senare tid har en liknande manöver tagits i bruk rörande den påtagligt misslyckade svenska strategin mot coronavirusets härjningar. Nu talar medier och politiker om ”ansvarsprincipen”. Enligt upphovsmännen till denna av Regeringen beslutade nyskapelse för den offentliga sektorn anses den ansvariga till en risk vara det subjekt som ska kontrollera den farliga verksamheten. Vem som detta är blir av naturliga skäl ofta tämligen oklart. Om jag nu talar om covid uppstår nämligen frågan: är det Regeringen i toppen, Landstingen på mitten eller Kommunerna i basen som bär ansvar? Begreppet (ansvarsprincipen) blir således inte bara luddigt, det är något av en truism, ty alla de nyss nämnda organen bär sin del och ska var för sig förstås agera ansvarsfullt.
Det centrala problemet rörande covid är att lanseringen av en vag politisk princip kommer att dölja ett sakligt samtal för och emot om vilket subjekt som orsakat att den svenska covidhanteringen misslyckats. Mycket talar för att det är Regeringen som ytterst bär ansvar för de initialt höga dödstalen, i egenskap av det svenska samhällets högsta exekutiva myndighet. Inte undra på att socialminister Hallengren är en varm förespråkare för den dragspelsliknande ansvarsprincipen. Hon vill förstås dela Regeringens ansvar med andra. Eller med andra ord skylla ifrån sig. Och följden blir något helt annat än ett utkrävande av juridiskt ansvar: det blir en utspädning av Regeringens ansvar.
Jag är övertygad om att liknande principiella dimridåer finns inom flera andra politikområden där orsak och verkan måste ställas under lupp. Förklaringen är tämligen enkel. Många offentliga organisationer vill genom dåligt genomtänkta och försåtliga principer, direktiv och liknande förhållningsregler skapa sken av att situationen är under kontroll. Man tror nämligen att god samhällsstyrning ska åstadkommas på detta vis. Men i realiteten händer som framgått det motsatta. I stället för att söka leda sanningen i bevis om orsak och verkan blir effekten att man blandar bort korten för att få igenom sin egen politik (eller slippa kritik för misslyckanden). Poängen är att en öppen och saklig debatt samtidigt undviks om just vad det är som är orsaken till det som händer i samhället eller inom miljön.
Lanseringen av vaga politiska principer är enligt min mening ett utslag av kunskapsfientlighet. En saklig diskussion ersätts av begreppshysteri, där luftiga principer leder människor vilse. Bakom skeendet syns politiker och medier, men tyvärr också en ganska lång rad av personer från svenska universitet med vetenskaplig utbildning. De vill inte besvara frågan om vad som är orsaken till ett fenomen som kan vara riskabelt. I stället söks politiska lösningar a propå fenomenet. Det jag talar om är alltså en samhällsfara. En mycket allvarlig svenskt utveckling.
Torsten Sandström
