Från Årsredovisningen 2019 för den sk Jämställdhetsmyndigheten saxar jag följande rörande personalens sammansättning:
Myndigheten hade 71 anställda vid årets slut. Av dessa var 62 tillsvidareanställningar och nio allmänna visstids- anställningar. Tjänsterna fördelar sig på 53 kvinnor och 18 män, vilket innebar att andelen kvinnor var 75 procent och andelen män var 25 procent.
Om jag därefter kollar med senaste Årsredovisning, dvs den för 2020, så är siffran följande:
Myndigheten hade 95 anställda vid årets slut. Av dessa var 66 tillsvidareanställningar och 29 allmänna visstids- anställningar. Tjänsterna fördelar sig på 73 kvinnor och 22 män, vilket innebar att andelen kvinnor var 77 procent och andelen män var 23 procent.
Vi kan alltså konstatera att myndigheten redan ett år efter starten (2018) varit synnerlig ojämställd. Vidare ser vi att myndigheten mellan åren 2019 och 2020 blivit ännu mer ojämställd. Målet tycks vara att om c:a 10 år ha 100% kvinnlig personal. Detta är en feministisk dröm som tyvärr riskerar att gå i uppfyllelse.
Vad lär vi oss av dessa siffror. Jo, att Sverige är Absurdistan. Myndigheten talar nämligen med kluven tunga. Man menar inte allvar med sitt tal om jämställdhet. Myndigheten har blivit en parkeringsplats för kvinnor som studerat det som kallas genusteori. Alltså en verksamhet för de redan frälsta. Myndigheten har helt enkelt blivit ett politiskt forum för övervintrande feminister. Från sitt elfenbenstorn talar de om hur andra måste göra. Men själva bryr de sig minsann inte. Och det måste tyvärr skattebetalarna bekosta.
Torsten Sandström
