Statsvetare brukar bolla med begreppen vänster-höger eller GALTAN, där gröna, alternativa och libertära (GAL) värderingar ställs mot traditionella, auktoritära och nationalistiska (TAN). Tillsammans ger dessa verktyg en hyfsad möjlighet att positionera partierna inom svensk politik. Men metoden är inte fulländad.
Jag menar att exv fransk och svensk politik enklare går att förstå om ännu ett motstående begreppspar förs in i bilden, dvs centralisering mot autonomi. Centralisering står för kulturvärderingar som strävar mot ett gemensamt maktcentrum, nationellt respektive överstatligt. Autonomi är därför motsatsen, dvs en politisk ambition som sätter lokala eller regionala intressen framför nationella eller överstatliga. Läsaren inser att min dualism har en nyans av GALTAN. Men själva spänningen mellan maktens centrum och befolkningen i omgivande regioner saknas i vänster/höger resp GALTAN.
Om vi ser på Frankrike är det uppenbart hur olika rörelser sprungit fram just i protest mot ett centrum, Paris, där politiker och byråkrater i århundraden vuxit fast vid makten och visat oförståelse för demokratiska röster från olika regionala intressenter. ”De gula västarna” är ett aktuellt exempel på en rörelse som strävar efter autonomi eller decentralisering. Protestaktionernas inslag av civil olydnad gör att den demokratiska basen i och för sig kan sättas ifråga. Macrons nya parti ”Frankrike på väg” är däremot en typisk centralt inriktad organisation där Paris går hand i hand med EU.
Även i Sverige syns politiska spänningar mellan centrum, Stockholm, och regionala politiska intressen. S-partiets eviga tal om en stark stat kan idag sägas vara essensen. Protesten mot rikspolitikens Stockholm är störst i södra Sverige. Där syns i flera kommuner politiska mönster som avviker kraftigt från den centrala bilden av Sverige. Stämningarna mot Riksdagen och huvustaden är tydligt kritiska. Många människor på landbygden menar att en massiv politisk majoritet verkar för centralisering av makten dit. Dessutom – än värre – till EU. Idag har alla partier i Riksdagen accepterat EU och godkänner därför indirekt även de tydliga federala mönster som dirigeras från Bryssel.
Det intressanta är att få svenska politiker talar om den politiska konflikten mellan centralisering och autonomi. Strävan mot centrum är så självklar – och historiskt förankrad – att den inte ens erkänns eller problematiseras. Det rör sig inte främst om en effekt av en väl känd urbanisering, dvs flytten till städerna. Utvecklingen drivs nämligen av svenska eliter som strävar efter central makt, något som skett sedan Gustav Vasas tid. Dessutom finns en partiöverskridande sympati för globalism och för EU. Även ett ständigt förespråkande av FN som lösning till alla tänkbara lokala samhällsproblem.
Den regionala autonomin uppmärksammas inte särskilt i vårt land, frånsett i nedsättande påpekanden om nationalister, som man menar strävar efter ett blå-gult Sverige, klätt i knätofs och vadmal samt prytt med vikingatida symboler. En detalj i bilden är en officiell oförståelse för regionala aktioner mot vilda vargar och deras skadeverkningar, komiskt nog samtidigt som nationens miljöpolitik i huvudsak faktiskt verkar för ett återvändande till Sörgården som svenskt ideal (där vargar sannerligen jagades).
Enigheten inom den svenska politiska klassen är stor rörande inriktningen mot centralisering. Sverige har i århundraden haft makten koncentrerad till huvudstaden. Partierna styrs från Stockholm. Många ledande politiker bor där. Från centrum bestäms villkoren för folk i städer och landsbygd. Samtliga partier backar dessutom upp EU, som stegvis flyttar alltmer makt ut från Sverige till byråkrater i Bryssel.
I Frankrike syns som sagt en tickande bomb av missnöje från flera autonoma intressen runtom i nationen. Även om missnöjet pyr på regional nivå i Sverige hukas det än så länge i buskarna. Jag anser att de politiska eliterna i Paris och Stockholm måste besinna sig. Nya missnöjesrörelser kan genom internet förändra politiken på kort tid. Hotet från ett växande folkligt motstånd kan i en handvändning förändra den centrala spelplanen. Val av en ny fransk president kan försätta EU i koma. Historien lär oss nämligen att självsäkra eliter relativt snabbt kan förlora spelet. Just på grund av sin status som elitskikt förmår de inte förebygga sin undergång.
Torsten Sandström
