I SvD häromdagen kunde jag läsa en lång intervju med Regeringens samordnare av krisberedskapen. Alltså den person som förväntas informera inrikesministern om covidsmittans framväxt och peppa sin chef om att snabba åtgärder krävs. Det är en förbluffande läsning. Inte minsta självkritik. Personen ifråga påpekar flera gånger under intervjun att hon inte har specialkunskaper på smittskyddets område. Detta är bara ett svepskäl.
De med nordiska mått superhöga svenska dödstalen under krisens inledning behöver nämligen ingen läkare för att förklaras. Även en lekman måste kunna lista ut vad som riskerar hända – och faktiskt skedde – i Sveriges äldreboende. Många gamla utsattes tidigt för smitta genom besökare, personal och bristfälliga skyddsmedel. Även en samordnar i en svensk S-regeringen bör alltså blixtsnabbt inse att direktiv om skydd måste utfärdas och omedelbart skynda på inrikesminister Damberg att se till detta. Men under våren 2020 har inte detta hänt. I vanlig ordning har S-regeringen blint litat på sin månghövdade byråkrati som – liksom många andra stora maktpyramider – visat sig ineffektiva och även destruktiva. Därför missade Sverige enkla initiala skyddsåtgärder mot covid.
Ett ytterligare skäl till denna text är att samordnaren ifråga har lång bakgrund som S-medarbetare i Regeringsdepartementen. Alltså en lojal partigängare som har till främsta faktiska uppgift att skydda Regeringen från anklagelser för passivitet då nationella kriser hotar. Med tanke på Coronakommissionens svidande kritik har alltså Regeringens krissamordnare misslyckats i sitt arbete inom Rosenbad.
Mitt stora intresse för maktens eliter – ett problem som svenska statsvetare tyvärr negligerar (man vill inte stöta sig med den politiska makten) – gör att jag googlar vidare rörande samordnarens person. På Wikipedia går att läsa att hon 2002 börjat som politisk sakkunnig hos Göran Persson och att hon efter en sväng som verksamhetschef på Migrationsverket därefter fortsatt att häcka på Rosenbad. Min slutsats om hennes medlemskap i den politiska klassen understryks dessutom av att hennes make tidigare ”råkat” ha jobbat på såväl statliga Postnord som nu på sossarnas egen bank, alltså Swedbank. Eliten hålls samman genom politiska värderingar och partilojalitet – alltså inte främst genom saklig kompetens. Inte undra på att såväl Rosenbad som Postnord/Swebank råkat i kriser.
Flera tidigare eliter i svensk historia har förlorat sina positioner på grund av bristande kompetens. Detsamma hotar den politiska klassen. Risken – eller kanske snarare chansen – är påtagligt att S-partiets snart hundraåriga välde kommer att förpassas till skräpkammaren.
Torsten Sandström
