Tanken med demokrati är att medborgarna i ett samhälle ska tillåtas styra över politikens utveckling genom de partier som representeras i parlamentet. Meningen är förståts att skapa regeringar som har bredast möjliga majoritet i ryggen. Om de politiska aktörerna i parlamentet är inställda på sakpolitiska lösningar – dvs de reformer de gått till val på – så underlättas bildandet av en majoritetsregering.
Tyvärr har det inte blivit så i vårt land under senare år. Det finns flera skäl till detta. Det främsta är att C- och L-partierna lämnat sakfrågorna åt sidan för en vilja att hålla ett större parti, SD, utanför riksdagen. Trots existensen av många gemensamma sakliga intressen av borgerlig typ väljer C och L att träda tillbaka och lämna makten i S-partiets och Mp:s händer. Helt frivilligt har alltså C och L retirerat och på så vis gett två synnerligen makthungriga partier förkörsrätt. Det ena är stort mätt i mandat, det andra enbart en spillra. För S-partiet är det principen makten framför allt som gäller. Om det behövs driver partiet till och med motståndarnas politik. För det pyttelilla Mp innebär regeringsinflytande en möjlighet att kontrollera ett antal strategiska politikområden, dvs miljö (eller ”klimat” som de säger) och invandring.
Följden av Jöken har därför blivit att S i minoritet försöker styra nationen. För detta måste hänsyn hela tiden tas till spillran Mp, som konsekvent punktmarkerar sina två hjärtefrågor. Förvisso uppräknas flera detaljfrågor i Jöken, men flera av dessa är under utredning och många andra väntar på att Regeringen över huvud taget ska göra något. Genom Jöken har alltså C och L valt att lägga makten på ett regeringsbord med Proppen (s)tor-orvar på ena sidan och en klick miljötalibaner på den andra. Detta är nu Sveriges trista öde.
Det är alltså C och L som bär huvudansvaret för den oheliga allians som man satt att styra landet. Makten ges till två partier som enbart är ense i ett fåtal frågor. Alltså släpper C och L två frälsningspredikanter lösa, en röd och en grön, som är beroende av varandra för att att just behålla regeringsmakten. Jökens partier har alltså skapat en hajbur som varken C/L själva eller M/KD/SD enkelt kan dyrka upp. Resultatet har blivit den inkompetenta minoritetsregering som vanskött landet under två års tid.
Jag menar att C- och L-partiernas agerande är oförsvarligt. Nationen härjas av en rad stora strukturproblem, som alltså fortfarande kvarstår olösta. På Regeringens taburetter sitt ett litet gäng maktlystna, som tillåts bestämma över flera otroligt kostsamma nationella ödesfrågor. Hela gänget bakom Jöken är besjälat av en överordnad uppgift, nämligen att stoppa ett extraval. Den oheliga regeringsalliansen mellan S och Mp innebär att ett extremt minoritetsparti hamnat i maktens centrum och där tillåts agera som talibaner brukar göra. Symbolpolitik kantad med utpressning har blivit Regeringens vardag.
Torsten Sandström
