Tyvärr sysslar många journalister med politisk desinformation. Kanske inte alltid medvetet. Liksom fanatiker inom religionens och klimatets värld är de förvissade om att det bara finns en sanning: den egna.
I dagarna har en ny rörelse startats om ”morden på fem kvinnor”. Dessa tragiska händelser försöker journalisterna finna en gemensam nämnare till. Och resultatet är att ”män mördar kvinnor”, i och med att en man är gärningsmannen i samtliga fem fall.
Enligt min mening är detta ett prov på svag slutledningsförmåga. Om fem hundar samma månad bitit fem barn skulle nästan ingen komma på slutsatsen att ”hundar bits”. Alla vet nämligen att endast ett fåtal hundar agerar på ett sådant farligt vis. Inte ens hanhundar är bitbenägna allmänt sett. Men långt i bakgrunden av tamhundens gensystem finns kanske rester kvar av den farliga vargen (eller vildhunden).
Varför behandlar medierna män sämre än tamhundar? Förklaringen är enkel. Det rör sig om politik. Feministerna världsbild bygger på strukturtänk, kanske vänsterns olyckligaste bidrag till samhällsdebatten. För Marx var det arbete mot kapital. För feministiska journalister är det kvinnor mot män. Genom en sådan förenklad analys blir varje man en potentiell kvinnomördare.
På så vis slipper feministen fundera över mer sanna förklaringar till våldsdåd som män drabbar kvinnor med. Min bild av de fem männen som varit på tidningarnas förstasidor blir en helt annan. Av de fem har endast en svenska föräldrar. Fyra har alltså utländsk bakgrund. Vad säger det? För fyra av männen tycks hemlandets kultur ha medverkat till att frambringa morden. Inom klankulturen är dödande av en kvinna nämligen en korrekt form av rättskipning, i vissa situationer.
Vad gäller den femte mannen, svensken, gäller detta inte alls. Dödande av en kvinna är i vårt land och kultur ett avskyvärt brott. Att det ändå inträffar ibland är högst tragiskt, även om denna typ av våld verkar vara i avtagande statistsikt sett (vilket medierna inte gärna berättar om). Berättelser från historien ger nämligen prov på synnerligen grovt och vardagligt manligt våld inom familjen. Här kan man kanske tala om en före detta svensk klankultur.
Genom att medvetet bortse från den viktiga kulturskillnaden sprider alltså svenska medier dimmor om klanernas kultur. Denna gamla och förkastliga samhällsmoral vill feministerna inte diskutera, i och med att en sådan debatt riskerar att föra över till en debatt om invandringens mörka sidor. Feministernas strukturtänk sträcker sig tyvärr inte så långt att en religiöst laddad klankultur ställs mot den demokratiska staten och den moderna tesen om att ingen annan än staten själv har rätt att utöva våld. Oviljan att tala om klanernas framfart blir därför stor i vänsterns kretsar.
En helt annan sak är att vissa svenska män – ett litet fåtal – tar till grovt våld mot kvinnor i sin närhet. I Sverige ses detta med alla rätt som ett avskyvärt brott. Möjligtvis har brottstypen en biologisk förklaring – i mäns gener finns kanske rester av dåtidens vilda krigare. Men i svensk kulturhar våld mot kvinnor, som sagt, fullständigt förkastats genom den demokratiska statens framväxt. Det är ett grovt brott som lyckligtvis få män gör sig skyldiga till. Detta är sanningen, oavsett vad landets feminister än säger.
Torsten Sandström
