Flera av världens nationer tävlar just nu om vem som lägger skarpaste kravet i procent för att ”rädda klimatet”. Svepande lagregler skrivs, utan pregnans. I vardagsdebatten skymtar flera olika ambitioner i procent och med skilda tidsangivelser i stil med 2020 eller 2050. Det hela påminner om en bingoafton i Norrböle. Alla hoppas på sina siffror.
Häromdagen överträffade EU alla tidigare spelmånglare med en ny skapelse avseende klimatkrav. EU är som bekant en sammanslutning av 27 nationer. Av olika skäl är flera medlemsstater skeptiska till drakoniska klimatkrav. Inte ens vaga ambitioner vill några medlemmar skriva under.
Så vad hittar bingoföreståndarna i Bryssel då på? Jo, man skriver ännu mer urvattnade klimatregler. Nu ska utsläppen av CO2 minsann sänkas med 55% till år 2030 (från tidigare 40%). Den mest vidunderliga nyskapelsen är att ambitionen inte ska gälla enskilda medlemsstaters utsläpp, utan bara EU som helhet. Den överstatliga unionen ska alltså se till att en minskning av CO2 med 55 % sker till 2030, helt oavsett om de nationer som styr på hemmaplan ser till att en minskning sker i verkligheten.
Då medlemsnationerna inte kan enas så genomförs alltså ändå en EU-lagstiftning i bingostil, som inte är bindande för någon nation, utan bara för B-laget och dess byråkrater i Bryssel. Det är högsta komik, men faktiskt en sann bild av hur politiker och byråkrater tänker i Bryssel. För dem gäller enbart frågan om unionens överlevnad. Till varje pris.
Men egentligen är det inte roligt alls. Det visar att unionen, som har vissa mycket viktiga uppgifter avseende företagande, handel och transporter förvandlats till ett skrytbygge i sönderfall. I stället för att ta flera steg tillbaka och förvandla gemenskapen till en hållbar bas, för den handelspolitik som alla medlemmar ställer upp på, så byggs unionsförfallet ut med flera nya federala våningar, som bärs upp av armeringsjärn av den allra sämsta juridiska kvalitet. Det tycks inte gå att stoppa EU, en koloss som slåss för sitt liv.
För politiker är sådant bingospel uppenbarligen helt okej. Men att jurister sysslar med sådant – i Bryssel eller i Sverige – är enligt min mening en skamfläck för professionen och det europeiska samarbetet. Medlemsnationerna är oense. Men ändå skriver man nya lagregler som bara ger ett sken av enighet. Att 55%-kravet enbart binder EU har inte det minsta med den faktiska miljön i Europa att göra. Unionen kan inte själv från Bryssel minska CO2-utsläppen över kontinenten. Den svenska så kallade klimatlagen (2017:720) anger inte en enda procentsats eller årtal för uppfyllelse!
För var dag hör vi ändå hur bingoföreståndarna ropar sina siffor: 40, 55, 2040, 2050…Nu ska Parisavtalet räddas, tror man. Politiker och miljötalibaner känner sig lyckliga. B-laget i Bryssel pustar ut över att ha klarat av ännu en av senare årens pärser. Men jag undrar hur länge detta skamliga juridiska spel ska fortsätta. Lagstiftning rör tydliga regler om makt och påföljder. Jag är med på verkningsfulla lagbestämmelser till skydd för miljön. Men inte på jippo-juridik.
Torsten Sandström
