På samma dag presenterar journalister – i SvD respektive Sydsvenskan – två nästan identiskt vinklade politiska reportage, fast om olika personer.
I SvD gäller det en ung man som smädats för sitt arbete mot CO2 i klimatet. Sydsvenskans reportage rör en medelålders man som lämnat sitt förvärvsarbete för att helhjärtat stödja kampen mot CO2 – med inriktning på civil olydnad. Det vi ser är inget annat än en medial kampanj. Alltså en fortsättning på storyn om Greta T, dvs helgonet som jorden runt bedriver ett heligt krig mot CO2.
Visst kan medier tillåtas att driva propaganda, men då förutsätts att det råder enighet om vem som är fienden och att denne är ond. Men vad gäller orsakerna till klimatets uppvärmning råder ingen enighet inom vetenskapen. Att FN:s klimatpanel säger att konsensus råder är inget annat än en bluff. Få seriösa forskare påstår nämligen detta. De allra flesta talar om flera samverkande orsaker. Många forskare hävdar att värmeökningen (vars omfattning är oklar) beror på en kombination av CO2-utsläpp, metangaser och olika strålningsfenomen avseende solen, molnen mm. För övrigt råder stor samstämmighet om att CO2 som växthusgas har positiv betydelse för växtligheten på jorden.
Det vi ser från mediernas sida är alltså inte bara en kampanj, utan propaganda för något – en CO2- kris – som inte är en uppenbar bov i dramat om klimatet. Ifall propaganda framförts i samma utsträckning rörande något annan samhällsfenomen hade antagligen Pressens ombudsman, PO, inskridit. Men inte nu. Ty genom FN:s beslut och nationella politikers uppbackning anses det bevisat att CO2 är dramats bov.
Därför anses det som hjältedåd ifall journalister presenterar reportage om mänskliga robotar av det slag jag nyss nämnt. Att svenska medier konsekvent vägrar att presentera kritiska argument, som en stor grupp seriösa forskare framfört mot FN:s klimatpanel, är illavarslande. Man är uppenbarligen rädd för att släppa en fri debatt lös. I stället lanserar medierna hjältar i stil med de tre som nyss nämnt. Därför anar jag oråd. Det förstärker min oro över den politiska styrningen från FN:s och många nationella politikers sida. Få talar om att politiker favoriserar dramatiska krisscenarier i syfte att behålla eller vinna makten över väljarna. Tystnaden är ytterst aningslöst i ett historiskt perspektiv.
Varför får vi aldrig höra att alla argument ska upp å bordet? Varför håller inte statstelevisionen hearings om uppvärmningen med representation från olika grupper av forskare? Världssamhället har otroligt mycket att vinna på att syna korten i handen på FN:s Klimatpanel!
Torsten Sandström
