Ett av den demokratiska statens fundament är en rättsapparat, som befolkas av politiskt oberoende beslutsfattare. Syftet är att polis, åklagare och domare uteslutande ska agera efter lagens bestämmelser och inte lyssna på signaler från Regeringen eller från Riksdagens talarstol.
Det är därför av största vikt att de myndigheter som organiserar rättskipningen befinner sig på armlängds avstånd från den politiska makten. I Sverige är det inte så. S-partiets ursprungliga skepsis mot juristkåren har under loppet av omkring sjuttio års tid ersatts av en strävan att kontrollera juristerna.
Tyvärr har S-partiet delvis lyckats. Jag menar att detta är en av flera orsaker till några av Sveriges bestående strukturproblem. S-märkta jurister har fört den svenska rättsstaten på villovägar. Detta syns i såväl lagstiftning som på de beslutsfattande juristernas nivå
Lagstiftning. Ett viktigt sjukdomssymtom syns, enligt min mening, i en ineffektiv reglering av statens brottsbekämpning. Synen på brottslingen som samhällets olycksbarn har resulterat i en eftergiven reglering av brott, av påföljder och av den rättsliga processen hela vägen från polisingripandet till domstolens avgörande (och för den delen även därefter vid verkställigheten av straff). Här kan man verkligen tala om en generell politisering, som avspelas i lagregler som är dysfunktionella och alltså ökar antalet lagöverträdelser. Vi ser därför att svenska poliser och åklagare fråntagits rimliga verktyg vid brottsbekämpningen. Vidare saknar domare makt att döma ut effektiva straff. Slutligen har kriminalvården inte getts tillräckliga resurser att låsa in återfallsförbrytare, så att fortsatt brottslighet hindras. Sådan lagstiftning innebär i och för sig inte något odemokratiskt. Men lagarna är ett tecken på samhällsskadlig vänsterpolitik, som lyhörda jurister hjälpt till att skriva lagtext om.
Beslutsfattande jurister. En viktigare sjukdomsorsak är politiseringen av valet av beslutsfattare inom rättsapparaten. S-staten har i åratal sett till att strategiska myndighetschefer har påtaglig lyhördhet för politiska signaler från S. I många fall rör det sig om personer som arbetat i S-statens departement och där visat sig ha den rätta röda ullen. Inte sällan har de även partibok som avgörande merit. Men det är själva lyhördheten till den politiska makten som är problemet.
Innebörden är att personvalet inte styrts av ”förtjänst och skicklighet”, som Regeringsformen 11:6 föreskriver, utan av politiska baktankar om lyhördhet. Att detta fått ytterst skadliga verkningar för det svenska samhället är enligt min mening klart. Det spektakulära mordet på Olof Palme blottlägger fenomenet. I flera steg har beslutsfattare med mycket nära anknytning till S-partiet påverkat mordutredningen. Det räcker här med namnen Hans Holmér, A-G Leijon och Ebbe Karlsson. I sökandet efter mördare har utredningen vänt bort blicken från svenska offentligt anställda konspiratörer, för att jaga en rad utländska gärningsmän samt att slutligen stanna för en ensam försäkringstjänsteman, som inte längre är i livet. Detta är stillbilden av politiserad rättsosäkerhet.
Ett liknade mönster syns vid utnämning av höga domare. Inte som helhet givetvis, flertalet höga domare har väl vitsordade juridiska kunskaper i kombination med långvarig domarerfarenhet. Men ändå finns ett betydande inslag av uppenbara tillsättningar av politiskt slag. Följden blir att domstolsutslag kan komma att påverkas av regeringspartiets intressen. Givetvis inte då lagstiftningen är solklar. Men just vid de svåra tolkningsövervägande som ofta uppstår. Följden blir att lagen tolkas subjektivt genom personer som valts mer för deras politiska lyhördhet än för deras juridiska och personliga rättrådighet.
Ett aktuellt exempel är Göran Lambertz, som inte kan visa på några utomordentliga juridiska meriter – varken teoretiskt eller praktiskt – av det slag som man kan vänta sig av en domare i högsta instans. Däremot en rad meriter från interna tjänster som beslutats av S-regeringar. Det är vidare känt att han länge varit socialdemokrat.
I tidigare bloggar har jag kritiserat att det svenska systemet för domartillsättningar – som i vårt land sker genom en av Regering och Riksdag tillsatt Domarnämnd. Resultatet blir en uppenbar risk för politisk styrning av domarmakten. I mina bloggar har jag även framhållit hur informella vänskapskotterier riskerar att påverka valet av höga domare. Exv tycks en grupp av studiekamrater från Juridicum i Uppsala utgöra delar av ett sådant nätverk.
Det sist sagda kan förstås även passa in på Lambertz. Även hans mediala agerande efter resningsmålen mot Thomas Quick ger ett intryck av en person som styrs mer av personliga intressen än av objektiv syn på juridiken. Till saken hör att Lambertz i egenskap av Justitiekansler tidigare fattat beslut i Quicks sak (och mot Quicks intressen). I sammanhanget bör nämnas att Lambertz varit förtrogen med Quicks mångåriga försvarsadvokat under åren för raden av fällande domar mot Quick, dvs socialdemokraten Claes Borgström (för övrigt känd som advokatpartner med fd justitieminister Bodström, S-partiet). Lambertz menar alltså de domar som upphävts genom resning varit korrekta.
På så vis kan man säga att Lambertz blixtbelyser faran med politiska domartillsättningar. Risken blir att lagstiftningens sakliga behov tar stryk. I stället kommer dunkla politiska intressen att ta över via lyhörda jurister i karriären. Det som i dagarna utspelats vid en presskonferens, som Lambertz bjudit in till Uppsala, bekräftar bilden av faran med politiskt tillsatta domare, som saknar det omdöme som en hög svensk domare förväntas besitta.
Torsten Sandström
