Svensk tryck- och yttrandefrihet är som bekant reglerad i grundlag. Alla har rätt att ge ut skrifter, presentera program via radio eller teve samt föra ut information på internet. Men utgångspunkten är att den som publicerar något som är olagligt själv bär ett ansvar för det skedda, såväl rörande straff som skadestånd. Det senare gäller framför allt mängden uppgifter som privatpersoner och bloggare klickar ut på internet. Alltså ett ansvar som typiskt gäller mig eller dig som lägger in en kommentar på min blogg!
Men för medieföretag, alltså ägare av organisationer som i stor skala publicerar information i någon av de former som nyss nämnts, är det ofta praktiskt nödvändigt att peka ut en juridiskt ansvarig för mängden publiceringar som dagligen sker. Förenklat kan man säga att ägaren delegerar mediets ansvar till en betrodd kontrollör, som registreras varvid ett sk utgivningsbevis utfärdas. Denna människa – alltså en fysisk person – kallas utgivare. I stället för den som äger mediet bär alltså utgivaren det juridiska ansvaret för kränkningar av enskilda – genom brott eller för skador – som uppkommer genom det som sprids av medieföretaget ifråga.
Syftet bakom systemet med ansvarig utgivare är definitivt inte att hindra mediets ägare att dirigera tidningens politiska innehåll. Meningen är att finna en betrodd kontrollör av material som eventuellt kan vara olagligt i något avseende. Till saken hör att endast uppgifter som är kränkande och för enskilda skadliga kan föranleda ansvar för den ansvariga utgivaren. Det är denna typ av uppgifter som medieföretagets ägare måste förankra hos den ansvariga utgivaren.
Innebörden är alltså att det finns en mycket stor mängd av uppgifter eller information som i princip aldrig kan utlösa påföljd för den ansvariga utgivare som pekats ut. Inte ens en artikel/text på tusen innehåller kränkande uppgifter. Den som tänker efter förstår att kritiskt politiska tankar nästan aldrig kan utlösa utgivaransvar, frånsett det fåtal personliga kränkningar som regleras i Brottsbaken. Det är därför yttrandefrihetsbrott är så ovanliga i vårt land, inte på grund av de ansvariga utgivarna var dag förbjuder publicering av massvis av kränkande stoff.
Tvisten på Bulletin rörde såvitt jag förstår information av politiskt slag. Det var fråga om en artikel som riktade politisk kritik mot DN:s chefredaktör Wolodarski. Någon juridisk påföljd kan omöjligtvis aktualiseras genom en sådan publicering. Men ändå inskred den ansvariga utgivaren på Bulletin och tog bort artikeln från Bulletins sida på internet. Formellt juridiskt har en utgivare denna kompetens. Men med tanke på artikelns innehåll måste inskridandet ses som en tydlig markering av makt över Bulletins politiska inriktning.
Att många av landets journalister hurrar över ingreppet och kastar smuts på Bulletins ägare tillhör bilden av kårens vilja att bestämma över mediernas innehåll och opinioner. Deras uppfattning om politisk makt över det mediala innehållet är ett tecken på okunskap och självförhävelse. Det är denna skråanda som syns i vänstervridningen av landets gammelmedier.
Därför är konflikten på Bulletin logisk. Högröstade journalister med starkt ego vill bestämma själva – även om de inte tillhör kretsen av vänsterskribenter. Den ansvariga utgivaren borde ha ringt upp ägaren bakom den artikel som ogillades för att reda ut gränserna för ägarens inflytande. Och i konflikten med ägaren hade det naturliga resultatet givetvis varit att artikeln stått kvar. Men jag tolkar som sagt det inträffade som en ren maktdemonstration från utgivarens sida gentemot ägaren.
Konflikten tyder på att det är publicistiska nybörjare som agerar på såväl ägar- som utgivar- eller journalistsidan i Bulletin. Båda sidor vill bestämma över tidningen. Tyvärr har ägarna två gånger utsett fel personer som ansvariga utgivare. Men ändå har varken höger- eller vänsterjournalister rätt att bestämma det politiska innehållet i ett medium som någon annan äger.
Torsten Sandström
