S-partiet har i sin ungdom fixat många goda reformer. Men inte längre. Jag brukar därför peka på Sveriges många olösta politiska strukturproblem. Att bekymmer år efter år ligger i sumpen är ett tecken på en nation som är handlingsförlamad. Och att den politiska eliten inte orkar ta itu med olika dilemman, utan föredrar att försörja sig på att förvalta ett land i nedförsbacken. Det ruskiga är att flera krisområden rentav skapats genom politisk vilja eller oförmåga. Jag bortser nu från hanteringen av coronakrisen, som förvisso är självförvållad av regeringen, men knappast av strukturellt slag.
Den som funderar över de långvariga krishärdarna upptäcker snart ett mönster, som har sina rötter i S-partiets och vänsterns ideologi. En huvudlinje är nämligen organiseringen av kollektivens Sverige. Mest tydliga exempel på skadeverkningar är bristen på bostäder och orörligheten på arbetsmarknaden. Här har nämligen i decennier S-partiets egna organisationer tillåtits styra och till råga på allt fått makt därtill genom lagstiftning. Jag tänker förstås på hyresgäst- och fackföreningsrörelserna. Tillgången på bostäder och lediga jobb för arbetslösa har i åratal hindrats effektiv genom att två S-satelliter i lag getts rätt att agera bromsklossar. Det är egentligen fråga om en uppseendeväckande egoistisk ambition från S-rörelsen.
En annan ideologisk huvudlinje är vänsterns val av idealism som politisk ledstjärna. Följden har blivit att ett antal politiska krisområden vuxit fram via strategiska felval. Jag tänker nu exv på politiska beslut rörande skola/utbildning, invandring/kriminalitet och försvar. Någon undrar kanske hur jag kan koppla samman dessa disparat samhällssektorer. Jag gör det definitivt inte för att de alla har krisat höggradigt och länge (vilket de har). Nej, kriserna orsakas av en djupt rotad idealism, som utesluter kritiska argument och framför allt vägrar att ta hänsyn till praktiska realiteter. S-partiet har avlägsnat sig från ”verklighetens folk” och i sin ideologi valt en naiv tilltro till att alla människor vill väl och att de ska undgå att utsättas för tuffa krav.
Därför har vi fått skolor på lägre och högre nivåer där krav på kunskaper satts åt sidan. Betyg och ordning har utdömts som auktoritära pedagogiska medel. I stället för hårda kunskaper har undervisningen inriktats på mjuka och luftiga frågor i stil med lär dig själv, värdegrunder, feminism och hållbarhet. Då det brustit har eleverna fått till svar att deras psykiska hälsa fallerar. I stället för att uppmanas att spotta i händerna och jobba på så har ungdomar invaggats i tron att de är sjuka (jag tänker nu förstås inte på fall av allvarliga psykiatriska åkommor).
Ett likande mönster syns i vänsterns inställning till invandringen och dess följdproblem, dvs klanbrottsligheten. Dogmen om omfattande asylrätt har nämligen öppnat upp landet, samtidigt som frånvaron av effektiv integrationspolitik fått skriande proportioner. Den främsta orsaken till att bostäder och jobb saknas har jag redan pekat ut – S-partiets satelliter. Bristande integration har skapat några procents brottslighet inom de nyanländas krets, något som via klanernas kultur visat sig få synnerligen våldsamma följder. Och den slapphänta hanteringen av brott och straff i svensk lagstiftning är rentav självvald s-ideologi: kriminalitet ses inte som brottslingens fel, utan (det kapitalistiska) samhällets.
Att jag nämnt försvaret sammanhänger med S-partiets mångåriga och synnerligen idealistiska fredsvision. Den är vacker, men krig och våld tillhör faktiskt verkligheten. S hyllar konsekvent idealistiska lösningar. Genom avtal ska kärnvapen förbjudas. Genom anslutning till NATO påstår S att landet hamnar i USA:s knä och onödigt oroar den ryska björnen. Vidare har det fredsälskande Sverige närapå lagt ned försvaret för att hoppas – och satsa stort – på FN. Även labour och andra partier i Storbritannien satsade under 1930-talet på önskningar och drömmar – fram tills Hitler anföll Polen.
Min framställning har hårt pekat ut S-partiet som boven i dramat rörande Sveriges nutida färd i nedförsbacken. Det är förstås inte hela sanningen. Ty man måste fråga sig vad övriga svenska politiska partier gjort för att hejda utvecklingen och genomdriva strukturreformer. Tyvärr blir mitt svar: inte särskilt mycket. Visst har åtskilliga problem pekats ut. Men splittringen har varit stor, varför någon samlad politisk kamp aldrig inletts mot alla de problem som S-partiet skapat. Det har bara snackats om bostäder, jobb, skola och brottslighet. Vidare tycks det vara Reinfeldt som fimpat en god del av försvaret. På nästan varje område har borgerligheten framfört tafatta förslag, som lanserats under största rädsla för (S)torebror. Dessutom lider även flera av den fd Alliansens partier av det idealistiska virus som S spritt. Vad gäller V, Mp, C och L kan man nästan säga att de utvecklat flockimnunitet mot politisk realism!
Det finns med andra ord anledning att vara dyster. Strukturproblemen har i åratal bitit sig fast. Sjukdomsinsikten är låg. I stället har yrkespolitikernas egen framtid stått i fokus. Deras villkor har sannerligen inte blivit sämre! Mycket talar alltså för att den svenska nationens färd mot bråddjupet kommer att fortsätta.
Torsten Sandström
