Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander rycker i Dagens Industri häromdagen ut till skydd för svenska brottslingar. Rubriken talar för sig själv:
Advokatsamfundet varnar för ”hårda tag” mot kriminella: ”Djupt oroande”
Den politiska korrektheten har nu alltså gått så långt att ledaren för landets advokater propagerar för ett bibehållande av nationens extremt milda och ineffektiva påföljdssystem mot kriminalitet. Det verkar närapå som om hon vill stryka brottslingar medhårs för att hålla uppe försörjningen av landets advokater. Men jag tror snarare att det rör sig om den vanliga vänsterretoriken…
Med all rätt ska en advokat maximalt tillvarata sin klients intressen under en pågående rättsprocess. På så vis bör en advokat med alla lagliga medel verka för att en faktisk brottsling frikänns. Det är en sak.
En helt annan är om advokatsamfundet har en gemensam åsikt i politiska frågor om brottslighet. Spännvidden mellan landets advokater vad gäller inställningen till kriminalitet och straff är stor. Många menar – liksom jag – att brottsligheten idag främjas genom att Brottsbalken verkar för lindriga påföljder. Reglerna talar om för en ung kriminell att samhället inte ser särskilt allvarligt på dennes framfart. Den rutinmässiga undfallenheten gentemot unga brottslingar och vissa typer av brott – även allvarliga – har blivit ett stort svenskt samhällsproblem. Och i det läget tar advokatsamfundets verkställande chef ställning för fortsatt släpphänthet genom att kritisera dem som vill se hårdare tag.
Jag är medveten om att många återfaller i brott och att anstaltsvistelser kan fungera som skolor i kriminalitet. Framför allt vänsterns kriminologer – Sarnecki mfl – basunerar enögt ut detta budskap. Intryck skapas av att straff är kontraproduktiva, i vart fall sådana av den hårdare typen.
Jag menar att detta är politiskt feltänkt. Straff har som bekant olika funktioner. En viktig sådan är uppfostran. Det gäller att klargöra vad som är förbjudet och att överträdelser medför påföljd. Därför är det nödvändigt att ungdomar får tydliga och kännbara besked redan vid första avvikelsen. Och vid upprepad brottslighet ska straffen snabbt skärpas. Straffen har för grov och upprepad brottslighet dessutom funktionen att skydda allmänheten från fortsatta kränkningar och skador. Effektiv inlåsning – ibland rentav isolering – är därför en samhällsangelägenhet.
Mot denna bakgrund är det dags att klippa ut några enstaka regler från Brottsbalken, som visar hur reglerna om själva valet mellan påföljderna ser ut:
29:7 Har någon begått brott innan han eller hon fyllt tjugoett år, ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.—
30:4 Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. —
30:5 För brott som någon begått innan han eller hon fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Att rätten därvid i första hand skall bestämma påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse framgår av 32 kap. 5 §.
För brott som någon begått efter det att han eller hon fyllt arton men innan han eller hon fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.
Det vi ser är alltså en regel om påföljdsval enligt principen minsta ingripande straff! Svenska domstolar och domare får med andra ord tydliga signaler till undfallenhet. Slappa påföljder ska utdömas. Att budskapet gått hem syns tydligt i svensk påföljdspraxis, där ungdomars grova våldsbrott inte sällan leder till att ordinarie straffskalor förbigås (se 29:7 ovan). Det så kallade straffet stannar normalt vid enbart några veckors samhällstjänst (oavlönat arbete på exv en kyrkogård). På så vis framstår Sverige som de kriminellas paradis. Den unge brottslingen lämnar rättssalen flinande åt offret. Vem är det egentligen som fått upprättelse?
Är det ett sådant låt-gå-system som landets advokater gillar? Jag tror inte att majoriteten advokater håller med Edwall Insulander. Hon – liksom för övrigt sin företrädare – talar uppenbarligen i den politisk korrekta riktning som nationens vänsterliberala politiker förespråkar. Jag menar att Sveriges kår av advokater måste reagera mot hur samfundets ledare basunerar ut sina personliga åsikter i viktiga politiska frågor!
Torsten Sandström
