Efter flera års strider och planering är sedan några veckor Lunds miljardprojekt klart. Men bara i teorin. Jag talar om en spårvagnslinje rakt ut från stadens mest glesbefolkade delar till ett annat dyrbart symbolprojekt för många miljarder på vischan ( dit de få anställda åker bil eller taxi). Så planerar miljötalibaner. Givetvis påhejade av Bonniers gröna lekstuga på Sydsvenska Dagbladet. En lösning med el-bussar för en bråkdel av priset ansågs inte ha tillräcklig symbolkraft. I sammanhanget får man vara glad för att Lunds gröna inte satsat på en tunnelbana!
Jag bor inte längre i Lund efter en 50-årsvistelse där. Stadens problem (och även glädjeämne) är antalet studenter, som tyvärr inte bidrar med skattepengar, men kostar skjortan socialt sett. Värst är att de tenderar att rösta vänster-grönt. Och då spelar det alltså ingen roll vad saker kostar – en spårvägslinje blir som en gratis lunch – något jättekult.
Till min stora skadeglädje ser jag att de av kommunen inhandlade vagnarna står stilla. De klarar inte ens av trafiken i småstaden Lund. Hjulen måste slipas om pga slitage – oplanerade inbromsningar ! – och reservdelar saknas. Så nu står den gröna linjen stilla. och därför in med bussar som drivs fossilt!
Det hela är som en skolbok i planekonomi från Sovjetunionen. Strålande drömmar, utan förankring i teknik eller marknadens ekonomi. På så vis visar lärdomsstaden Lund upp sitt verkliga ansikte. Trots alla kloka män och kvinnor på universitet så kör kommunens politiker fast i ankdammen. Att sköta en sådan klarar kanske vänsterns gröna (även om dyrbara utrotningshotade grodor kostar på). Men de klarar inte att hushålls med skattebetalarnas pengar. When will they ever learn….
Torsten Sandström
PS! En vän som jobbade på Lunds socialförvaltning berättar med skräck i blicken hur studeranden Per Garthon på 1970-talet terroriserade dagisavdelningen genom sina diktatoriska krav på barnplacering. Hans senare färd från L till MP är väl känd. DS
