Sverige är ett märkligt land. Här är allt tal om raser förbjudet. Däremot finns det flera minoritetsgrupper enligt svensk lagstiftning. De kallas ”nationella” minoriteter. Inte för att de utgör en egen nation, utan för att de omfattar svenskar som lagen genom uppräkning pekar ut som tillhörande en minoritet: ”Nationella minoriteter är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar…”
På så vis sopas den svåra frågan om gränsdragning under mattan. Vilka personer tillhör de angivna grupperna? Lagen ger en liten ledtråd genom uppräkning av de olika gruppernas språk. Men språket är uppenbarligen inte det avgörande kriteriet för att definieras som jude eller same. Det är tydligt att lagen bygger på att det finns ett antal dolda rekvisit, såsom religion, etniskt ursprung, historisk bosättning mm.
På så vis blir min slutsats att minoritetslagen på ett oklart vis definierar vilka som tillhör en svensk minoritet. Men samtidigt tycks regleringen ändå delvis vila på begreppet ras. Eller är det kanske så att lagstiftaren menar att varje grupp själv ska bestämma gränsdragningen? Alternativt är det möjligtvis upp till varje individ att avgöra om han eller hon tillhör någon av de angivna sk ”minoriteterna”. Lagen tar inte direkt ställning. Det är mycket förbryllande.
Oklarheten kan hänga samman med att ordet ”ras” är tabu i Sverige, trots att ärftliga biologiska skillnader är klart synliga för ögat och i genkoder som framkommer vid dna-prov. I Storbritannien och USA talar man därför öppet om ras. Det verkar vara såväl vetenskapligt rimligt som en avdramatisering en socialt känslig fråga. Men i Sverige tycks enbart missnöjda invandrare tillåtas bruka ordet ras utan invändning, i och med att han eller hon påstår sig vara ”rasificerad”, dvs behandlad som olik andra eller diskriminerad. Det är mycket besynnerligt.
Det svenska tabut är alltså inte vetenskapligt, utan politiskt betingat. Som bekant brukas här ordet ”rasist” flitigt som politiskt skällsord riktat mot personer som misstänks för att vara emot fri invandring. Det är också märkligt. Den svenska utlänningslagen baseras nämligen inte alls på fri invandring.
Jag skriver inte detta som förespråkare för en vidgad användning av begreppet ras i vardagen. Det är ingen stor fråga och inte heller nödvändigt. Jag tar alltså avstånd från exv SD:s riksdagsledamot Björn Söder som ofta fiskar i grumligt vatten genom att flitigt tala om ”ras”.
Orsaken till min text är en pågående pikant konflikt inom de svenska samernas värld. Där har nyligen frågan om vem som har rösträtt till Sametinget väckt viss medial uppmärksamhet. Den upprättade preliminära röstlängden för tinget har nämligen överklagats av valnämndens egen ordförande, som önskar diskvalificera ett antal personer från röstlängden, trots att de tycks ha en gedigen samisk släktbakgrund. Det hela förefaller bottna i politiska motsättningar mellan olika grupper av samer, såsom renägare, jägare/fiskare eller rentav samer bosatta söderut.
Det tycks med andra ord som en undergrupp inom den samiska minoriteten vägrar att betrakta andra personer med samisk etnicitet som fullvärdiga medlemmar. De drabbade talar förstås om diskriminering.
Roten till det onda är att inte heller lagen om sametinget klart definierar vem som är same och har rösträtt till tinget. Än en gång sopas det känsliga problemet under mattan, nu genom orden: ”Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd.” Alltså en form av cirkelresonemang, som lagstiftaren med öppna ögon bjuder på. Det är mycket egendomligt.
Följden av lagstiftarens rädsla – eller oförmåga – har alltså nu blivit öppna motsättningar mellan olika samiska grupper. I bakgrunden tycks finnas en svensk ovilja att tala klartext om vem eller vilka som tillhör de av lagstiftaren hyllade minoriteterna. Jag tror att det sammanhänger med tabuordet ”ras”. Men ordet ”ras” är som framgått inte alls nödvändigt att använda i sammanhanget. Det går att i lagtexten hänvisa till en person som med stöd i religion, etniskt ursprung, historisk bosättning eller liknande grunder uppfattar sig som same. Representation vid tinget rör sig ju om politik och bör därför vara vid och inte inskränkt.
Torsten Sandström
