En (S)pindel i nätet
Man skulle kunna tro att Sverige är en kommuniststat. Så är det ju inte. Men det finns mångåriga tendenser i denna riktning som oroar. Det S-parti som älskar att se sig som statsbärande har nämligen sina tentakler över riket och svensk ideologi. Flera tusen socialdemokrater – på såväl hög som låg nivå – arbetar dagligen på att befästa partiets politiska budskap. Det sker genom ett stort nätverk där S´egna organisationer verkar. Men vad värre är så används flitigt också den svenska statens resurser – dvs dina och mina pengar – för att inte bara bygga den gamla S-kollektivismen utan också nutidens globala S-ideologi.
Och i denna ideologi hyllas en lydig svensk statsapparat som i varje stund planerar en nation i S-partiets händer. För detta krävs förstås en lojal kår av yrkespolitiker, som agerar spindlar i S-partiets nät. Alltså några tusen personer som sedan sin ungdom mot lön jobbat för S-rörelsen i olika strategiska sammanhang.
Detta betyder förstås att ideologin står i främsta ledet och att nationens intressen hamnar i bakgrunden. Det betyder förstås även att saklighet, sunt ekonomiskt tänkande och moralisk distans till förtryck blir sekundära frågor. Vidare händer det ofta att S-koryféer, som kramat ledare från väldens förtryckarregimer, på svensk hemmaplan lanseras som fredsänglar.
Ett aktuellt exempel är Palmefondens stora penninggåva till Black Lives Matter. Jag har absolut inget emot gåvomottagaren som sådan. Vi har ju nyligen sett hur en rasistisk president lämnat Vita huset. Det jag kritiserar är den kluvna S-ideologi som syns bakom beslutet. Ordförande i Palmefonden är Pierre Schori, en typisk medlem av den svenska politiska klassen. Hans CV är späckat med lojala uppdrag som medfört rikliga belöningar. Det är en man som flera gånger kramat Fidel Castro i Havanna – även tillsammans med Olof Palme själv. För Schori är det därför otänkbart att att stödja en rörelse i stil med Cuban Lives Matter. Att peka på det förtryck i Kuba som Schori själv bidragit till – om än indirekt – skulle innebära att S-partiets förtrollning som globens godaste kraft spricker.
Ett annat aktuellt exempel på S-partiets maktambitioner väcks till minne då Telia AB häromdagen redovisade ett uselt ekonomiskt resultat. Svenska staten är majoritetsägare i bolaget (nästan 40% av aktierna). Det finns inget saklig skäl till att svenska nationen ska vara ägare till ett telefonibolag. Förklaringen är S-ideologin om partiets makt över Sverige och en dunkel dröm om planekonomi. Till bilden hör att företaget har en nutidshistoria av misslyckade affärer med förtryckarländer i öst. På grund av ett mångårigt svagt ledarskap via styrelse och VD – givetvis orsakat av huvudägaren staten – har nämligen Telia AB satsat på skumraskaffärer med regimer som har blod på sina händer. Stora ekonomiska förluster har blivit följden för bolaget. På tal om skymningsaffärer så har Telia AB på senare år köpt upp TV4, något som medfört att svenska staten kontrollerar samtliga stora svenska tevebolag. Den nuvarande S-regeringen har förstås ingenting emot detta.
Tydligast syns sossarnas krampaktighet i den dödsdans som utspelats kring svensk coronastrategi. Önskerollen hade förstås varit att agera nationens hjälte. Men resultatet har blivit det motsatta, dvs en regering som konsekvent ”varit sist på bollen” och därför förorsakat många gånger fler dödsfall än i grannländerna. Det är motbjudande att se S-partiets strävan efter hegemoni. Än läskigare är det att konstatera svenska mediers passivitet. Samt hur oppositionens partier ömsom kramar S, ömsom hukar.
Torsten Sandström
