Efter att ha sett den franska socialistmogulen Strauss-Kahn granskas på Netflix – ”Rum 2806: Anklagelsen” – får jag dålig smak i munnen. Inte pga filmseriens kvalitet, som är god. Jag påminns nämligen om att så få i vårt land talar om ”den politiska klassen”. I Frankrike och USA tillhör nämligen detta vardagen. Och jag gör det flitigt i mina bloggar. Men de svenska gammelmediernas tystnad är slående – alltså de organ som påstås bevaka nationens makthavare.
Att politik blivit ett yrke i en stegrad takt under 1900-talet går nämligen inte att förneka. Rollen som företrädare för ”svenska folket” har numera tydligt blivit utmejslad såväl socialt som ekonomiskt. Från skolbänken till graven utövar politiker offentliga maktsysslor. Inte sällan föds en person in i politiken och han eller hon bildar ofta familj med en partner från klassen. Utan att skaffa sig högre utbildning startar loppet normalt i något ungdomsförbud (en icke tenterad strökurs på en lantlig högskola förgyller ibland CV:et). Och den som är lojal följer i allmänhet en snitslad bana från ett uppdrag på ett kommunalt eller fackligt plan till partitrogen knapptryckning i riksdagen. Dessutom slutar det i allmänhet inte där, utan banan förlängs i regel genom andra offentliga uppdrag på högre nivå och med bättre betalning. De stora elefanterna toppar med ett uppdrag utomlands. Där finns det stora pengar och låga skatter att hämta. Yrkespolitikerns bana är alltså trygg ekonomiskt för den som är pålitlig. Oftast en tämligen guldkantad tillvaro. Fråga bara Margot Wallström!
Då maktpositionen är synbar för var och en med kritisk blick uppstår den viktiga frågan varför begreppet politisk ”klass” inte diskuteras i Sverige. Andra grupper av makthavare avhandlas ju flitigt. Särskilt näringslivets samt en del särskilda yrkesgrupper med hög status granskas ibland som grupp.
Det enkla svaret är att det ses som ofint att prata om klass. Det är alltså något kränkande att klumpa ihop individer med en nedsättande stämpel. Det sker ändå på löpande band vad gäller företagsägare och direktörer. Allt i Marx´anda i syfte att förgylla den hyllade motparten: industriarbetaren. Men att kalla yrkespolitikerna för en klass är tabu. Varför?
En bättre förklaring är att existensen av en klyfta mellan politiker och folk måste döljas i vårt land, även om – eller på grund av – att den faktiskt syns tydligt. För de svenska politikerna rör det sig om en strävan efter social legitimitet. Även om många politiker inser den egna gruppens ambitioner så vill man förstås inte att den ska pekas ut och kritiseras. Men inte har väl tidningar, radio och teve samma intressen? De kallar ju gärna sig själva för den tredje statsmakten!
Mediernas tystnad är svårast att förstå. En hel kår av journalister kan väl inte vara blind. Nej, de ser givetvis utvecklingen. Men de vill ändå inte skriva om den. Det anses nämligen inte korrekt. En förklaring är att S-partiets hegemoni i landet och att drygt 70 % av journalistkårens röstar vänster. En annan orsak är att den svenska staten – i tydlig S-regi – i åratal knutit till sig mediernas ägare genom utdelandet av statsbidrag i mångmiljardklassen. En tidning biter förstås inte den hand som föder den. Särskilt inte när nyhetsmediernas lönsamhet och de anställdas jobb hotas. Då gäller lydnad eller lojalitet!
Min enkla analys visar på en allvarlig svensk verklighet. En medialt viktig diskussion för nationen tystats. Det har skett genom politiska allianser med medierna. Vad värre är har tystanden åstadkommits genom lagstiftning om statens rätt att ge ekonomiska bidrag till stora och små medieföretag. Om en öppen debatt ska ske om den svenska politiska klassen måste denna lagstiftning snarast rivas upp. Den får nämligen odemokratiska effekter i och med att medierna inte utför en viktig del av sin uppgift som kritisk granskare av svensk politik.
Och mediernas klagan om dåliga tider är delvis självförvållad. Den viktigaste orsaken rör trovärdigheten i journalisternas budskap i tider då fria åsikter gratis förmedlas över internet. Dessutom har den tredje statsmakten spelat ut sin roll i nuvarande skick.
Torsten Sandström
