Sverige är ett besynnerligt land. Här är den officiella dogmen att man måste tro det bästa om alla sina medmänniskor. Det är en vacker tanke och förstås befogad i vardagens närrelationer. Men däremot inte i naturliga konfliktsituationer där juridiken står i mitten av spelet.
Idag serverar SR:s Eko två exempel på den vanliga svenska undfallenheten och vilsegången. Det rör sig om samhällspassivitet i två typfall, starkt juridiskt laddar, där man måste tänka sig risker för uppenbara problem finns. Men där det svenska samhället ändå blundat.
I det ena fallet berättar SR om en invandrarfamilj med ett utvecklingsstört barn. Familjen har kontaktats av en offentligt finansierad assistansfirma som lovat barnet assistans och föräldrarna jobb som vårdare ifall de söker asyl i Sverige. Det är tydligt att invitationer av detta slag är vanliga. Assistansfirman skriver skriver nämligen ut intyg som visar att de asylsökande föräldrarna har jobberbjudande i Sverige. Nästan alla vet att många personer i fjärran länder söker efter gynnsamma statsbidrag i egenskap av invandrare till Sverige. Ändå täpps mygelvägarna inte till. Och manipulationerna bekostas av svenska skattebetalare. Miljon på miljon bara flödar ur statens skattekista. Till detta kommer att det är mycket vanligt att assistansfirmorna begår brott genom att på många vis fuska med skatter och sociala avgifter. Bakom många assistansföretag står nyanlända som alltså försörjer sig genom brottslighet liknande den jag skriver om.
Det andra fallet som SR så bra lyfter fram rör en ung man som intagits på rättspsyket i Huddinge för ett knivmord för ett par år sedan. Under bevakad frigång springer han ifrån vårdarna, som uppenbarligen har direktiv om att inte förfölja en flyende. Några dagar senare på fri fot begår den unge mannen ännu ett knivmord i Rissne.
Enligt min mening är det fullständigt klart att det svenska samhället agerat med största slapphet i båda fallen. Till och med öppna ögon. Det rör sig om olika slags rättslig reglering som varit alltför liberal och godtrogen. Ty Sverige vill sååå väl! I det ena fallet miljoner till rufflande assistansföretag och deras sammansvurna flyktingar in spe. I det andra en uppenbar slapphet som kostat en ung familjefar livet. Officiall talesmän beklagar förstås det inträffade. Men de är ju själva ansvariga för eländet.
Rättssystemet för assistans är rena svängdörren för lycksökare och rufflare, trots att utredningar visat att just detta är fallet. Naiva politiker vill så väl att man inte förmår se att kriminella gäng lurar skjortan av skattebetalarna.
Sak samma med den svenska kriminalvården. Anstalter byggs för begränsad isolering, var för det blir tämligen enkelt att fly. Personalen instrueras att vara förstående och passiva. Trots att alla vet att just intagna har stor benägenhet att försöka återvinna friheten. Men stränga straff med rejäl inlåsning är i vårt land en politisk styggelse. Och tydliga direktiv till personalen uteblir då såväl chefer som fackföreningar spjärnar emot.
I flera bloggar har jag skrivit om behovet av en svensk ansvarsrevolution. Myndighetspersoner som missköter sina uppgifter måste drabbas av påföljder. Till bilden hör också att politiker måste sluta med att forma system som inte fungerar på grund av slapphet och godtrogenhet hos handläggande myndigheter. Trots tusentals svenska byråkrater fungerar inte ens det självklara. Eller – och det gör mig rädd – just på grund av stora opersonliga offentliga förvaltningar med silkesvantade chefer går den naturligaste kontroll i stå.
Alla svenska regeringar under senaste sextio åren bär ett ansvar för de monsterbyråkratier som skapats. Men utan tvekan är S-partiet värsta boven. Deras ideologi vilar nämligen på ansvarsfrihetens grund. Partiet anser att nämligen att krav i sig är en styggel(s)e.
Som svensk skäms jag över att leva i en nation där politiker och myndigheter tycker synd om personer som i riskzonen för problem begår allvarliga brott eller förseelser. Medan det offentliga Sverige i efterhand bara beklagar det inträffade. Jag hör inte ens standardfrasen till ursäkt: vi ska se över våra rutiner. Problemlavinen rullar bara vidare.
Torsten Sandström
